Det ovanläder som fanns tillgängligt under första hälften av 1900-talet var på många sätt mycket bättre än det som fanns innan dess, och bätte än det vi har idag, när det gäller kvalitet. Lär dig de komplexa orsakerna till detta i en odyssé genom lädergarvningens historia, med huvudfokus på guldåldern.
Läder har garvats i cirka 8 000 år. Först garvade man läder med ämnen från hjärnor (!) eller olja, eller garvade hudar med rök, men sedan började man för cirka 5 000 år sedan använda vegetabiliska garvämnen från bark etc. I flera tusen år var olika typer av vegetabilisk garvning standard för hur man skapade läder. År 1840 hade läkarkåren infört suturer gjorda av senor från nötkreatur (tråden som används vid kirurgiska stygn i huden) som stabiliserades genom att blötläggas i en kromlösning (trevärt krom, inte det mycket mer skadliga sexvärda kromet). Lite senare upptäckte man att om man blötlägger dessa kromgarvade suturer i glycerol blir de mjukare och mer följsamma. Dessa två framsteg inom medicinsk teknik anpassades snart av garvare och blev kromgarvning och ”fatliquoring”. Världen gick här från den industriella eran till den teknologiska eran, och det gick oerhört snabbt. Snart nådde kromgarvade hudar extremt höga kvalitetsnivåer, och det sägs att den nådde sin höjdpunkt någonstans under första hälften av 1900-talet.
En målning från 1880-talet av ett tyskt garveri.
En av anledningarna till att läderkvaliteten var extremt hög under första hälften av 1900-talet är att det var vid denna tid som den mesta forskningen gjordes och stora steg i teorin om lädergarvning togs. På 1800-talet gjordes FoU (forskning och utveckling) huvudsakligen av industrin själv, men under de första decennierna av 1900-talet hade läderindustrin blivit så stor och viktig att mycket nu gjordes vid universitet och av professionella forskare och vetenskapsmän. Den brittiske professorn Henry Richardson (H R) Procter var pionjär på området med boken The Principles of Leather Manufacturing 1903 och senare med publikationen The Making of Leather 1914, böcker som beskrev dåvarande ”state of the art” för läderteknik och lädervetenskap och som utgjorde grunden för framtida forskning. Dessa böcker säljs fortfarande i dag, faktiskt publicerades The Principles of Leather Manufacturing’s i en ny upplaga så sent som 2015. Procter följdes av namn som J A Wilson, USA, som sammanförde garvningspraktiken med den akademiska vetenskapen om kollagen (skinn består av kollagenfiber), och som fungerade som tolkare av grundläggande vetenskap för de industriella läderkemisterna och teknologerna. Även den svenske läderkemisten K H Gustavsson, som undersökte kromsalters, polyfenolers och aldehyders reaktioner med kollagen som en början på den molekylära förståelsen av garvning, spelade en viktig roll.
The Principles of Leather Manufacture, av H R Procter. Bilder ovan: Leather International
Jag har tidigare skrivit om det faktum att de nötkreaturshudar som fanns tillgängliga förr i tiden på många sätt var överlägsna det vi ser idag, det berodde både på hur djuren föddes upp och på att man använde hudar från yngre djur i större utsträckning. Men vi har också det faktum att vi hade en stor industri som satsade stora resurser på att tillverka produkter där kvalitet i stor utsträckning var det viktigaste, och att man, för att uttrycka det enkelt, kunde göra vad som helst för att förbättra kvaliteten. Om det fanns en kemikalie som kunde göra lädret smidigare användes den, om mer krom skulle ge ett mer motståndskraftigt läder användes det, om en arbetsintensiv behandling skulle resultera i ett glansigare läder användes den, och så vidare. Garveriindustrin utvecklades till att göra häpnadsväckande produkter, även om man inte riktigt reflekterade över andra saker än slutresultatet vid denna insats.
Män och kvinnor som arbetar i ett garveri någon gång efter andra världskriget. Bild: Läder Pavlat (även översta bilden)
Numera är garvning en liten industri i Europa och USA, och detta är ett område som man i jämförelse inte har lagt ner så mycket tid och pengar på att utveckla, jämfört med hur det var förr i tiden. Naturligtvis händer det fortfarande saker, men det är inte jämförbart med hur det var. I dag sker den största delen av all FoU av garvning i Asien, främst Kina och Indien, eftersom det också är i Asien och Sydamerika som garvning av läder fortfarande är en stor industri. Problemet här är att en stor del av industrin i dessa delar av världen fortfarande ligger efter den industri som finns i Europa och USA, då man främst fokuserar på att producera billigt läder, inte läder av hög kvalitet. Naturligtvis är detta återigen en generalisering, det finns bra läder från Asien och Sydamerika, men de är en klar minoritet, och detta kommer oundvikligen också att återspeglas i vad som går till forskning och utveckling. För att fortsätta att generalisera: i Europa och USA för 70-120 år sedan drevs forskning och utveckling av läderindustrin för att få fram bättre produkter och naturligtvis också tjäna mer pengar. Man försöker behålla kvaliteten samtidigt som man håller sig till kraven, så när det gäller kvalitet kan man säga att det handlar mer om att inte förlora än om att förbättra.
En sko tillverkad i vintage-läder från det tyska garveriet Freudenberg. Tillverkad för bara cirka 30-40 år sedan, men fortfarande av en kvalitet som i princip är omöjlig att hitta idag. Dels på grund av de råvaror som fanns tillgängliga även då, dels på grund av hur de kunde garva dem på den tiden då reglerna var mindre stränga, och även eftersom de kunde ägna mer tid åt hudarna än vad garverierna gör idag. Priset skulle bli extremt dyrt om den sistnämnda delen skulle göras på ett liknande sätt i dag, och det finns en för liten marknad för detta, särskilt för skor där lädret är mest lämpligt.
Det här låter verkligen illa, eller hur? Tja, för att göra bästa möjliga läder i fråga om kvalitet, visst. Men när det gäller att vara en bra industri för människor och miljö är det inte dåligt. Det är faktiskt en nödvändighet. Så som du förstår avser ”gyllene” ovan endast kvalitet, inte något annat. Världen måste förändras, och läderindustrin måste följa med. Det intressanta är att se vart vi kommer att ta vägen härifrån. Som jag skrev i den här artikeln om veganska alternativ till läder är vi fortfarande långt ifrån att hitta något som är ens i närheten av att ha de utmärkta egenskaper som läder har, så troligtvis skulle vi göra rätt i att fortsätta producera läder under en överskådlig framtid. Vi kan inte göra det på ett skadligt sätt, men produkter av god kvalitet som kommer att vara bra att använda och hålla länge är fortfarande det som eftersträvas. Kombinationer av historiska garvningsmetoder tillsammans med ny utveckling och användning av syntetiska men ofarliga ämnen är sannolikt vägen framåt, för att skapa bästa möjliga läder med minsta möjliga påverkan på människor och miljö.
Om du vill lära dig mer ingående om läder och dess historia är en bra resurs hemsidan för tidskriften Leather International, och dess katalog med artiklar, vitböcker etc. Även Nothing to hides hemsida, som är en sajt som ägs av läderbranschen, är en bra resurs, så länge man är medveten om att den naturligtvis är mycket partisk.
Jag är konstaterad krom alergiker, vilket gör att det är mycket svårt att få tag i exempelvis skor som är kromfria, jag inser också att remmarna på mitt dragspel inte heller är kromfria. Skulle därför helst se att andra garvningsmetoder ökade.
Karl-Vilhelm Jansson: Skulle säga att mycket handlar om budget här, har du råd så är det enkelt idag att köpa skor som är helt utan kromgarvat läder. Utbudet är jättestort, särskilt om du räknar med MTO, men kan behöva prova sig fram en del med distansbeställningar för hitta rätt läster etc.