Under 1950-talet anordnades en fantastisk skoputsartävling i Wilson, North Carolina, som toppade med 12 000 besökare ett år.
I vad som nästan liknade en konsert utförde skoputsarna sitt putsarbete på skorna från personer i publiken, där både den slutliga putsningen och underhållningen de gav belönades. Läs den härliga historien om dessa tävlingar.
När jag 2014 anordnade den första Shoegazing Super Trunk Show i Stockholm ville jag forummoderatorerna som var med och arrangerade den ha med någon form av shine-tävling. Jag visste att det hade funnits shine-tävlingar tidigare, men det var svårt att hitta någon info om hur de egentligen gick till. De regler vi bestämde oss för då – 20 minuter, en helt ny sko, vaxpolish, polerduk, borste, nylonduk och vatten – har använts för alla mästerskapstävlingar jag varit med och arrangerat sedan dess, i Sverige, Nederländerna, USA och naturligtvis världsmästerskapen. Även i princip alla andra shine-tävlingar som har anordnats sedan denna nya revival har inspirerats av dessa och använt samma eller mycket liknande upplägg, i Japan, Ryssland, Belgien, Chile och så vidare.
Även om vi ser en del skoputsare som visar upp lite artisteri i dessa tävlingar, som är riktiga underhållare förutom att de är bra på att putsa skor, är det ingen som riktigt når upp till de nivåer som många av deltagarna gjorde i de stora skoputstävlingarna som hölls i North Carolina för cirka 70 år sedan. Jag stötte på historien om dessa för några år sedan, och den är verkligen trevlig.
Som de flesta säkert vet fanns det förr i tiden en stor mängd skoputsare på gatorna, på hotell, tågstationer och så vidare, särskilt i västvärlden. Faktum är att de första fotograferade människorna i historien var en skoputsare och mannen som fick sina skor putsade. De syns på fotot ”Boulevard du Temple”, taget av Louis Daguerre kl. 8.00 en vårmorgon 1838, av en gata i Paris.
Eftersom exponeringstiden för denna dagerrotyp är flera minuter ser gatan tom ut eftersom människorna rörde sig för snabbt för att kunna fångas, alla utom skoputsaren och hans kund.
Daguerres foto ”Boulevard du Temple” med de första människorna som någonsin fångats på ett fotografi – skoputsaren och kunden.
Bild: Louis Daguerre / Wikimedia Commons
I många fall var de som putsade skorna unga pojkar, ofta från fattigare familjer, som gjorde detta för att ge familjen en inkomst.
Det är därifrån uttrycket ”shoeshine boy”, ”skoputsarpojke”, kommer, som var det vanliga namnet på skoputsare i årtionden, även om det var äldre män, eller kvinnor för den delen. I städerna bar alla ordentliga läderskor, och många av dessa – män såväl som kvinnor – fick dem regelbundet putsade av dessa skoputsare.
1949 skrev de amerikanska låtskrivarna Harry Stone och Jack Stapp låten ”Chattanoogie Shoe Shine Boy”, en riktigt medryckande melodi som har spelats in av bland andra Frank Sinatra och Bing Crosby, men den främsta hitversionen gjordes av Red Foley.
Låten handlar om en skoputsare som underhåller sina kunder, bland annat med hur han ”pops the rag”, vilket var en sak som skoputsare gjorde för att liksom spela en fin rytm och få lite extra dricks. Grundrytmen på originalinspelningen med Red Foley är gjord med medryckande rag popping, även om de inte inkluderade detta i liveversioner som den nedan.
Några personer i det svarta samhället i staden Wilson, North Carolina, fick idén att ta skoputsaren Bo McCann, som hade varit inspirationskällan till låten, till staden och göra en show. De bestämde sig sedan för att utöka det till att även bjuda in skoputsare att tävla på scenen. En lokal radiovärd gillade idén och använde sin räckvidd för att göra massa reklam för evenemanget. Så småningom blev det två tävlingsklasser, en för professionella skoputsare och en för amatörer.
På dagen för eventet samlades folkmassorna i stora skaror. Hundratals män, kvinnor och barn fyllde Reid Community Center i Wilson, och på scenen gjorde skoputsarna sitt bästa för att överträffa varandra både med den glans de uppnådde, men också med den show de bjöd på. För här handlade det nästan lika mycket om att ”poppa trasan” och underhålla som att uppnå en hög glans.
Ett foto från den första skoputsartävlingen i Wilson 1950. Bild: Black Wide-Awake
Ett par år senare, 1952, hade eventet vuxit sig ännu större och Wilsons fritidsförvaltning och flera lokala butiker sponsrade det hela. Över 1.200 personer deltog och tävlande hade rest in från andra delar av delstaten. Bo McCann var där igen, flera fritidsförvaltningschefer från andra städer var på plats för att samla information för att starta liknande event hemmavid, och LIFE Magazine hade skickat en reporter och fotograf.
En av de tävlande i 1952 års upplaga av Wilsons skoputsartävling.
Över 1.200 personer i publiken.
Det var efter att ett foto från den första händelsen började cirkulera på nätet som bilder tagna av LIFE-fotografen John G. Zimmermann blev offentliga. Reportaget kom aldrig i tryck, men Johns dotter Laura kände igen händelsen från foton som hon hade hittat när hon gick igenom sin pappas arkiv när han gick bort. Hon delade med sig av bilderna och så småningom gjorde ett lokalt TV-program ett reportage om bilderna, skoputstävlingen och en av de tävlande, Curtis Philips, som vann den professionella kategorin tre gånger och var den stora stjärnan på skoputsningsscenen.
Curtis Philips, trefaldig mästare i proffskategorin.
Efter tävlingarna fortsatte Curtis Philips i tre decennier som skoputsare, främst på Cherry Hotel i Wilson. I TV-sändningen visade den då 80-årige Curtis att han fortfarande hade skoputsar-skills. Detta när han besökte en av sina tidigare skyddslingar, Michael Moor, som drev den enda kvarvarande skoputsningsfirman i Wilson, Mr Magic’s Shoe Shine Parlor. Detta ställe stängdes för några år sedan. Nu har tyvärr det som en gång var en stad där skoputsning var blomstrande och där detta hantverk firades, inga sådana dedikerade tjänster längre. För att förhindra förlusten av fler sådana platser är alla nuvarande skoputsartävlingar och alla andra sätt att främja detta hantverk mycket positiva.
Jurymedlemmarna diskuterar.
Här visar ”skoputsarpojken” Bo McCann, som var inspirationskällan till Red Foley-låten, upp sig med sin trasa medan ett band spelar.
Tidigare bilder: John G. Zimmermann / WUNC
Skanningar från en lokaltidning som skriver om tävlingen.
Bilder: Svart vida-vaken
