Historia - Funktionella anledningar till att skor ser ut som de gör idag

Den sista service boot-modellen för amerikanska militären, släppt 1943.

De flesta tänker sällan på det, men i många fall finns det praktiska, utilitaristiska skäl till att skorna ser ut som de gör i dag, och vi har vant oss vid det och tycker att det är det rätta och vackra sättet. Lär dig de historiska funktionella skälen till varför vi har derbyskor, många bruna skor, uppbyggda välvda midjor, naturliga sulkanter på workear-kängor och varför robusta kängor har hög tåsprängning och eleganta dressade skor låg tåsprängning.

Derbys
För de flesta finns det bara två typer av klassiska snörskor, oxford och derby, och så är det med det. Oxfords är mer formella, derbys mer avslappnade. De flesta vet att derbys är bättre om du har ett högt insteg, men detta är faktiskt också anledningen till att skomodellen finns. Som alltid när man går långt tillbaka i historien blir saker och ting lite svajiga, och det har så klart funnits skor av derbykaraktör med olika versioner av öppen snörning långt tillbaka i tiden, men om vi tittar på de ”moderna klassiska skorna” och grunden för de derbyskor vi ser i dag, är man ganska säker på varför den kom till.

Under andra hälften av 1800-talet blev derbykängor mycket populära. Det här är en originalstövel som bars av militärer under det amerikanska inbördeskriget. Bild: Worthpoint

Vi befinner oss i första hälften av 1800-talet och den 14:e Earlen av Derby, Edward Smith-Stanley, som hade en hög vrist, hatade att bära de boots med sluten snörning som var standard vid den tiden. Han lät tillverka kängor med öppen snörning som lätt kunde hantera hans höga insteg, och sedan dess har skor med öppen snörning kallats derbys. Det faktum att den ses som en mer informell sko beror på att den, också främst av funktionella skäl utöver att den passar många saker som något bättre vattenmotstånd (särskilt om den har en kilformad plös) etc., relativt snabbt blev standard för militärkängor och fritidsskor, som bars på helgerna när man var ute på jakt och liknande.

För de som har högt insteg kan det fortfarande vara smart att välja derbys, men det är verkligen en skotyp för alla idag. Bild: Best Shoes

Bruna skor

Bruna skor har funnits med oss sedan vi började bära skor i läder. Bild: 123RF

Jag har skrivit mer ingående om det här ämnet tidigare (läs den här artikeln), att anledningen till att vi ser så många bruna läderskor, och bruna läderprodukter i allmänhet, beror på att de enda tanniner som användes under cirka 9 000 år var från brun bark från träd. Eftersom läder är mycket mer komplicerat att få färgat än tyger var det i allmänhet främst olika typer av brunt som man bara såg läder i, i princip ända fram till 1500-talet då man upptäckte en ny effektiv färgningsmetod där man använde timmerträ för att färga svart, vilket snabbt blev populärt och gjorde att svart ansågs vara en formell färg, vilket fortfarande gäller än idag. På 1800-talet uppfanns både kromgarvning och anilinfärgning, och det är i princip först sedan dess som man enkelt kunde färga läder i alla tänkbara färger. Men då var vi så vana vid att se skor i olika typer av brunt läder, med svart särskilt för formella tillfällen, att det lever kvar än idag och uppfattas som ”rätt” av det mänskliga ögat.

Uppbyggda välvda midjor
För det första bör vi definiera vad jag menar med en uppbyggd välvd midja här, eftersom det råder så mycket förvirring kring detta (läs den här artikeln som klargör saker och ting kring ”square”, ”bevelled” och ”fiddle back”-midjor). Vi talar om smala midjor med rundade, välvda kanter och en uppbyggd rundad eller kamformad (det som man idag ofta kallar fiddle back waist) nedre delen av midjan, med eller utan blind welt (när randen och ovansidan av sulsömmen är täckt av sulan). Det är alltså i princip inte nödvändigtvis vad som historiskt sett skulle ha definierats som bevelled waists (som alltid var blind welted), utan vad som ofta är fallet i dag. Läs återigen den artikel som det hänvisas till ovan för att få definitionerna klargjorda och de historiskt korrekta termerna förklarade.

Sådana här byggda, välvda midjor är fantastiskt vackra, men det var inte riktigt anledningen till att de skapades en gång i tiden.

När man förr i tiden började banta midjorna för att förstärka ett elegant utseende på skorna blev det uppenbart att de gelänker av läder eller trä som man använde för att stabilisera midjan inte alltid var tillräckligt, särskilt om midjan var mycket smal och om bäraren var en ganska tung man. Så om man tar bort material i en riktning, bredden, kan man lägga till material i en annan riktning, höjden, för att behålla samma styrka. Man byggde därför upp midjan högre med fler lager av styvt läder ända in under klacken, vilket skapade rundheten (senare även ibland formad till en kam i mitten). Detta syntes inte när man bar skorna, så själva uppbyggnaden hade inget estetiskt syfte, utan var bara funktionell för att ge tillräcklig styrka för att kunna göra midjan mycket smal, vilket var det estetiska man var ute efter. I dag älskar vi också utseendet på en kraftig uppbyggnad under midjan, men på den tiden var man i allmänhet inte så ytlig man brydde sig om saker som inte syntes. Med de starka metallgelänker vi har idag kan man dessutom ha mycket smala midjor som inte heller är alltför uppbyggda, även om det aldrig är en dålig sak med den extra styrkan.

Naturliga sulkanter på workwear-kängor

Den ursprungliga amerikanska service booten, som introducerades 1904 som Russet Marching Shoe och som amerikanska soldater normalt bar tillsammans med damasker. Här med mörkfärgade sul- och klackkanter, som så småningom ändrades. Bild: Fox News / National WWI Museum and Memorial i Kansas

Under första halvan av 1900-talet fanns det olika typer av tunga arbeten – fabriksarbetare, skogsarbetare, gruvarbetare, rallare och så vidare – som tog över och vidareutvecklade olika militärskor och skapade det som vi i dag talar om som traditionella workwear boots – som service boots, engineer boots, moc toe boots och så vidare. Militärkängor var vanligen i rödbrunt läder, särskilt i USA där det inte var förrän i slutet av 50-talet som svarta militärkängor blev vanliga, och standarden var att ha en mörk färg på sul- och klackkanten. När arbetare bar dessa typer av kängor märkte man snart hur mycket alla repor och märken syntes på kanterna, med det ljusbruna vegetabiliskt garvade lädret undertill som syntes. Därför slutade man färga sul- och klackkanterna och lät dem ha en naturlig färg, vilket gjorde märkena mindre synliga (detta blev också vanligare på bruna militärkängor, kängan på det översta fotot är den sista amerikanska service booten, som introducerades 1943, där kanterna var naturliga). Och idag är det så här vi föreställer oss den här typen av kängor, de naturliga kanterna är standard även om de flesta som bär workwear boots idag idag inte riktigt använder dem på samma sätt som förr i tiden.

Så här är vi vana vid att se workwear boots, med naturliga kanter där märken och även när lädret är torrt inte syns så mycket.

Hög tåsprängning på robusta kängor och skor – låg tåsprängning på eleganta dressade skor
Om man tittar på de flesta rejälva, tunga kängor och casual skor idag är tåsprängningen (höjden på tåspetsen över marken) ganska hög. Det ses som det naturliga utseendet för den här typen av skor och kommer från det funktionella faktum att när man gjorde skor med tjocka sulor – vanligtvis supertjocka bindsulor, tjocka mellansulor och tjocka yttersulor – så är det en sko som inte böjer sig lätt. Så för att inte behöva tvinga bäraren att bända alla dessa lager i varje steg höjde man tåsprängningen, vilket innebär att mer av den böjning som skon behöver ha när man tar ett steg redan finns där. Även om sulorna inte nödvändigtvis alltid är så tjocka och yttersulorna mycket väl kan vara gjorda av mjukare gummiblandningar, är det fortfarande den normala stilen med en ganska hög tåsprängning på casual kängor och skor.

Casual skor innebär vanligtvis hög tåsprängning. Bild: Stag Country Sports

Det här är lite av ett gränsfall, delen om dressade skor med låg tåsprängning, eftersom här är den historiska grunden för detta egentligen inte av faktisk funktionalitet – utan tvärtom. Det har sitt ursprung i en önskan att avsiktligt visa att ens skor inte var funktionella. För att ha en sko som är bekväm att gå i måste man ha en viss tåsprängning, annars kommer hela den främre delen av skon att slå i marken på en och samma gång, vilket ger ett mycket obekvämt och icke-naturligt steg (tro mig, jag har provat skor med noll tåsprängning, och det är värdelöst att gå med). Men om du var en mycket rik person på 1800-talet och hade personal som gjorde allt arbete åt dig, och allt du i princip behövde göra var att sitta still, dricka drinkar och röka cigarrer, då ville du visa detta. Ett sätt att göra det var att bära skor med supertunna sulor, för att visa att man inte behövde gå utomhus, och utan tåsprängning, för att visa att man inte behövde gå alls. Som vi vet var det på den här tiden de rikaste och mest inflytelserika som de flesta tittade på för att efterlikna vad de gjorde, vilket är anledningen till att de klassiska dressade skorna även för ”vanligt folk” utvecklade detta utseende, så en låg tåsprängning ses som snyggt och korrekt på dressade skor än i dag (den tunna sulan och den lättare skon i allmänhet gör att den fungerar bättre med låg tåsprängning också). Tack och lov inte noll tåsprängning dock, funktionalitet vann faktiskt över fåfänga här.