Många tänker att en skos ”toe spring”, alltså höjden tåspetsen är över marken, och klackhöjden enbart påverkar hur skon känns i steget och dess utseende. Men det har också en betydelse för hur mycket skon behöver böjas i steget, vilket i slutändan kan påverka hur framträdande gångvecken blir. Jag ska förklara detta närmre, och även i övrigt fördjupa mig mer i de här ämnena.

 

En skos ”toe spring” (kan inte svensk översättning på detta, den som vet får gärna skriva i kommentarsfältet) är ett omdiskuterat ämne. Rent förenklat kan man säga att en sko behöver någon sorts toe spring för att den ska vara bekväm att gå i, men att den blir mer instabil när man står ju högre toe spring den har. Förr var det betydligt vanligare att skor var konstruerade efter bärarens status snarare än funktion, man visade vem man var med sina skor. Skor med extremt låg toe spring har sitt ursprung i att män med hög status köpte lätta, tunnsulade flexibla bespokeskor som visade att man inte behövde gå mycket. Arbetare hade grövre skor, oftast träpliggade, med tjockare, mer slitstarka sulor och hög toe spring för att vara bekväma att gå mycket i.
I dag lever detta till viss del kvar, delvis på grund av funktion då skor med tjockare sulor behöver mer toe spring, och tunna eleganta bespokeskor kan göras med lägre toe spring, men också på grund av utseendets skull och vad det signalerar.
När det gäller klackhöjden är det något som skiljer sig mycket mellan tillverkare. En lägre klack blir stabilare men lite mindre gångvänlig.

 

Ett par John Lobb från 30-40-talet, byggda för en välbärgad britt. Extremt tunn sula med lika extremt låg toe spring, och hög klack. Bild: Daniel Wegan

Ett par John Lobb från 30-40-talet, byggda för en välbärgad britt. Extremt tunn sula med väldigt låg toe spring, och hög klack. Bild: Daniel Wegan

 

En fråga som ofta divideras är om en sko ska vara helt balanserad när en sko står plant på backen. En gammal standard säger ”pencil under the toe, penny under the heel”. Alltså att ”toe springen” ska vara en liggande penna hög, och längs bak under klacken ska en penny kunna läggas, då ska skon få ett lagom ”rull” i steget, och vara bekväm att gå i. Det är naturligtvis en förenkling, då annat påverkar, men ändå. En liten lyftning längst bak i klacken eller en helt balanserad sko, anses dock av flera bespokeskomakare jag pratat med vara det bästa, och att det inte ska vara för stort lyft bakom klacken. Det ger en påfrestning på skon bara av att man står i den, då foten hela tiden pressar skon ner mot backen och försöker jämna ut den obalans som är, när man är stillastående, plus att det kan upplevas vingligt och vara störande när man sitter ner och skon vickar fram och tillbaka.

 

Nåväl, åter till hur toe spring och klackhöjd kan påverka hur skon veckar sig. Här handlar det hela egentligen bara om enkel matematik, där den vinkel som skon behöver böjas ökar eller minskar beroende på dess toe spring och klackhöjd. Nedan ett antal bilder där jag, hjälpligt i alla fall, försökt förklara hur det fungerar:

 

Den här skon från J. FitzPatrick har relativt låg klack, och låg toe spring. Det innebär att skon måste böja sig väldigt mycket i varje steg, tänk att de yttre ändarna på den röda linjen ska vikas ihop mot varandra, och här har den vinkeln ett högt gradantal, så att säga.

Den här skon från J. FitzPatrick har relativt låg klack, och låg toe spring. Det innebär att skon måste böja sig mycket i varje steg, tänk att de yttre ändarna på den röda linjen ska vikas ihop mot varandra, och här har den vinkeln ett högt gradantal, så att säga. Samtidigt ska sägas att sulan och skon i sig är väldigt mjuk och flexiblel, vilket gör att den låga klacken och toe springen ändå inte gör skon obekväm.

Här en sko på Vass U-läst, som också har låg toe spring, men dock med en högre klack vilket gör att skon inte behöver böjas ihop lika mycket, då vinkeln mellan de två ytterspetsarna på linjen är lägre.

Här en sko på Vass U-läst, som också har låg toe spring, men dock med en högre klack vilket gör att skon inte behöver böjas ihop lika mycket, då vinkeln mellan de två ytterspetsarna på linjen är lägre.

En sko från Wildsmith, med lägre klack, men högre toe spring.

En sko från Wildsmith, med lägre klack, men högre toe spring.

Till sist en annan Vass-sko, denna gång på F-lästen. Här är klacken hög och toe springen hög, vilket gör att vinkeln som skon ska vikas ihop i varje steg blir lägre än på samtliga skor ovan.

Till sist en annan Vass-sko, denna gång på F-lästen. Här är klacken hög och även toe springen relativt hög, vilket gör att vinkeln som skon ska vikas ihop i varje steg blir lägre än på samtliga skor ovan.

 

Det handlar alltså om att ovanlädret på J. FitzPatrick-skon kommer att böjas ihop mer än på den nedersta Vass-skon. Det gör att gångvecken kan bli tydligare och fler på en sko byggd lik den första, jämfört med den sista. Tänk bara så otroligt många gånger skon ska böjas fram och tillbaka, i vartenda steg man tar, och att det rimligtvis innebär en högre påfrestning om varje sådan böjning är större. Nu är det så klart betydligt många fler parametrar som spelar roll i fallet av hur en sko veckas, det handlar om läderkvalitet, passform med mera. Höjd på toe spring och klackhöjd är dock ännu en parameter som kan vara bra att känna till. Personligen tycker jag att det är väldigt snyggt med skor med låg toe spring, och kan absolut avyttra viss bekvämlighet och eventuell tydligare veckbildning för detta. Till viss nivå, naturligtvis.

 

—

 

Ni har säkert märkt att bloggen och forumet har blivit väldigt långsamt den senaste tiden. Det beror på att antalet besök ökat kraftigt sedan forumet startades, och i takt med att det också fylls med material blir sidan tyngre och tyngre, vilket nuvarande server inte riktigt verkar mäkta med. Jag jobbar på en lösning här, och kommer troligtvis flytta sidan till en mer kraftfull server. Tills det är löst, hoppas ni har överseende med detta.

 

—

 

Förövrigt: Tre dagar kvar…