Ett nytt inlägg med lite smått och gott kring skor. Det har handlat en hel del om läderkvalitet här på bloggen, och tänkte börja inlägget med ta upp ett par andra aspekter på detta.

 

Inställningen till läder bland dagens tillverkare

En kalvhud läggs ut i Sanders fabrik i England. Som synes väldigt stor, betydligt större än vad kalvhudar var förr i tiden.

Läste nyligen om ett besök som stilsidan Gentleman’s Gazzette gjort hos skotillverkaren Sanders. Britterna tillverkar skor i det övre budgetsegmentet och är kända för sina grova och färgglada brogues, bland annat tillverkar de Mark McNairy’s skor. När de besöker rummet där tillskärningen av ovanlädret görs pratar Sanders export sales manager Simon Tennant om storleken på hudarna, och säger att ”framsteg inom djurhållningen innebär att kalvhudarna idag är betydligt större än för bara några generationer sedan”. Detta säger så mycket om synen som många kvalitetsskotillverkare har idag. Mängden material är viktigare än kvaliteten på det. För självklart är det så att det faktum att kalvarna växer snabbare gör att skinnet mår sämre, och blir till sämre läder. Jag vet att det är en annan tid idag än för hundra år sedan, och Tennants inställning är fullt förståelig, men likväl ändå i mina ögon lite sorglig.

Den här typen av grova brogues, inte sällan i färgglada nyanser, har blivit Sanders signum. Bilder: Gentleman’s Gazzette

Skillnaden på läder och läder

Bespoke-skor och även skor från de finaste RTW-tillverkarna, som dessa Gaziano & Girlings, är gjorda av enbart de finaste bitarna av det högst klassificerade lädret. Det syns i ett läder som har en helt perfekt och jämn yta utan några som helst ojämnheter, och som också är väldigt mjukt och lent.

Med tanke på Simon Tennants uttalande ovan, och naturligtvis med tanke på att Sanders tillverkar budgetkvalitetsskor, så kan man föreställa sig att märket använder ganska stora delar av varje hud också, vilket innebär att man också får ta delar som är av sämre kvalitet. Jag har pratat om detta i viss mån tidigare här på bloggen, att bara för att man använder läder från samma garverier, så kan det fortfarande skilja mil mellan slutprodukten. Jag har dock aldrig läst en så pedagogisk och tydlig förklaring till varför det är så som ett inlägg som Justin FitzPatrick publicerade på sin blogg The Shoe Snob nyligen. Flera av er har säkert redan läst texten, men den är så bra att jag tycker det är värt att lyfta fram den för de som kan tänkas ha missat den.

Här är siddelen på skon gjord i en läderbit från magen, som är slappare och av sämre kvalitet. Bild: The Shoe Snob

FitzPatrick beskriver i text och bild dels de olika klassificeringar som finns på läderkvaliteten, från 1 till 3 där 1 är läder av högsta kvalitet, men så också då hur kvaliteten skiljer sig stort mellan vilken del av lädret som används. Bitarna vid ryggraden mitt på huden håller högst kvalitet, medan exempelvis magen kan vara ganska halvdant även på en hud av allra finaste lädersort. Det är därför Meermins MTO med Ilceas museum calf-läder aldrig kommer hålla samma mycket höga kvalitet som ett par John Lobb i museum calf, även om råvaran som används är den samma. Meermin trycker ut kanske fyra par skor av en hud och använder de bra bitarna till tån och kanske vampen, medan siddelar och facingen är av sämre bitar, medan John Lobb bara gör en sko av varje hud. Det är också därför John Lobb kostar tre gånger så mycket då mycket av materialet som köpts in aldrig används, det handlar inte bara om att Meermin görs i Kina.

En bild på ett par Meermin Museum calf MTO, där det tydligt syns att de använt en rätt risig del av lädret. Då spelar det ingen roll om det kommer från ett anrikt garveri som Ilcea, det är omöjligt för alla garverier att göra helt igenom fina hudar.
En John Lobb i sko i likadant läder som använts ett tiotal gånger, där man utan tvekan ser att det är en helt annan nivå på lädret som använts över hela skon. Bilder: StyleForum

Corrected grain problematiskt att lästa ut

Skor i corrected grain må se blanka ut inledningsvis, men så mycket mer positivt än så är det inte.

Vi fortsätter på lädertemat, till dess bakvatten i form av corrected grain, alltså den typ av läder som slipas ned och behandlas med en plastliknande yta. Just för att man kan täcka över skavanker i lädret används nästan alltid läder av sämre kvalitet till corrected grain, så det har så att säga dubbel anledning att vara bespottat. Nyligen blev jag varse ytterligare ett problem som finns med lädertypen, förutom den allra största att den plastliknande ytan spricker med tiden och inte går att laga och att plastytan gör att lädret inte formar sig efter foten på samma sätt som full-grain-läder. Det problemet är att corrected grain-läder i många fall inte klarar av en utlästning. Såg nyligen ett exempel på ett par som varit för små för ägaren, som gått till skomakaren för att lästa ut dem, och när denne gett sig på det sprack ytan på flera ställen, och skorna såg väldigt sorgliga ut trots att de var i princip nya. Ännu en anledning att undvika corrected grain med andra ord.

Chay Cooper har lämnat Alfred Sargent – Trunk show i Göteborg inställd

Chay Cooper till vänster tillsammans med Paul Sargent, som nu blir ”ensam” kvar på Alfred Sargent efter att Cooper lämnat företaget. Bild: Ask Andy About Clothes

Tanken var att Alfred Sargent skulle hålla en trunk show i Göteborg i sommar, där man framför allt skulle visa upp och ta beställningar av sin Handgrade-kollektion. Den blir dock tyvärr aldrig av, då Chay Cooper som varit ansvarig för Sargents Made to Order-program lämnat företaget för att jobba med nylanseringen av det gamla brittiska skomärket Wildsmith. Cooper har varit en väldigt viktig person i Alfred Sargents lyckade omvandling efter senaste konkursen, med inriktningen på finare skor i deras Exclusive och Handgrade-serier, och med relativt stort fokus på Made to Order. Man blir onekligen lite bekymrad över hur AS ska täcka upp den förlusten, så att företaget kan fortsätta gå framåt och förhoppningsvis återigen bli stabila finansiellt och fortsätta vara en tillverkare att räkna med.

Drama bakom nybildningen av Wildsmith

Så här ser Wildsmiths skor ut numera, till salu på bland annat Leffot i New York. Bild: Leffot

Vi fortsätter på ämnet ovan. Wildsmith är ett av många gamla anrika brittiska skomärken som en gång i tiden var en mycket aktad bespoke-tillverkare som startade sin verksamhet redan 1847. Under andra halvan av 1900-talet var Wildsmith ett av många skoföretag som det gick sämre och sämre för och vid millennieskiftet sålde de enbart lite rebrandade modeller tillverkade av bland annat Crockett & Jones och Edward Green, till ganska kraftiga överpriser. För drygt ett decennium sedan lades så företaget ner helt.

Så för ett par år sedan så var ett barnbarn till John Wildsmith, som var den arvinge som ägde namnet och hade drivit det den sista tiden innan nedläggningen, sugen på att starta om företaget på nytt. Han började dra i trådar och kollade med olika tillverkare för att få igång det gamla anrika märket igen, och fortsätta i sina förfäders fotspår. Så blev det dock inte, istället sålde John Wildsmith namnet till Chay Cooper och hans samarbetspartners, som nu då alltså precis lanserat märket på nytt. Barnbarnet är flyförbannad på sin farfar och anser att han vanhelgat hela släkten Wildsmith. Visst kan man förstå hans ilska, samtidigt som Chay Cooper och co. troligtvis har större möjligheter att göra något bra av Wildsmith än en ung herre utan någon erfarenhet alls av skobranschen, även om denne har blodsband till grundarna.

En sådan här logo, med allt vad den innebär i form av tradition och rykte, är värt oerhört mycket. Bild: Wildsmith

Hur verkar då nya Wildsmith vara? Jag har hittills bara sett några loafers som New York-butiken Leffot börjat sälja, och de är logiskt nog tillverkade av Coopers gamla arbetsgivare Alfred Sargent. Med tanke på att de prismässigt ligger på cirka 4000 SEK ($525) är det väl rimligt att anta att det handlar om Exclusive-standard. Tiden får utvisa om Wildsmith kan få en nyrenessans eller inte.

Det första kuriosinlägget går att läsa här.