Fördjupning – Olika typer av bindmedel

Det är lätt att tro att man använder mer eller mindre samma typ av lim för alla typer av skor och ändamål, så är dock inte fallet. Det finns tre olika huvudtyper av lim eller klister, och det skiljer en hel del mellan dem både sett till användning och resultat med olika för- och nackdelar. Shogeazing går igenom det hela.

Till att börja med så ska man vara medveten om att det används en hel del bindmedel när man sätter ihop en sko, och det gäller naturligtvis också skor med sydda konstruktioner. Det är inte ovanligt att folk tror att sulan på en randsydd sko bara är fastsydd, så det är något som tål att förtydligas. Men man använder bindmedel för hela skorna, i ovanlädret mellan foder och ovanläder och för förstärkningsdelar, för häl- och tåkappor, för att fästa gelänk (förstärkning i metall, läder eller trä i midjan) och delar i skons innanmäte, mellan sula/sulor/rand, mellan klackens olika delar, och så vidare. Det går visserligen att göra skor utan lim, men det är sjukt komplicerat och blir betydligt sämre slutresultat, så finns ingen som gör det.

Nedan går jag igenom de tre vanligaste varianterna av bindmedel som används till skor:

Klister (Paste på engelska)

Det råder viss begreppsförvirring på det här området i skillnader mellan lim och klister, åtminstone i ”övriga samhället” så att säga, även om det är relativt tydligt vad skillnaderna är inom skotillverkningen. Klister är från början vatten- och stärkelsebaserat, även om det idag finns produkter med annat innehåll, men det är alltid vegetabiliskt. Klister torkar långsamt och måste vara fixerat under torkningsprocessen, och när det torkar bildar det en väldigt hård yta. Fördelen, eller i vissa fall nackdelen, med klister är att det går att lösa upp igen med vatten (inte så att det släpper av lite regn eller liknande dock, krävs mer än så), och sedan så att säga torka igen. Därför är det väldigt vanligt att man använder klister för tå- och hälkappor i läder då det gör att de blir hårda och håller formen bra, men också går att forma om vid behov. Skor med lädertåkappor kan alltså lästas ut eller formas om vid behov, tack vare då att läder är ett levande material och att klister kan ”återupplivas”.

Tåkappa med klister påpenslat. Bild: Shoes and Craft

För bespokeskomakare eller den lilla klick RTW/MTO-tillverkare är det inte helt ovanligt att man använder klister när man bygger upp klacken. Det kräver mer arbete än med lim, som ju fäster snabbt och hårt, medan man med klister behöver hålla fixerat när lagren torkar. Det finns också en nackdel i att klistret inte håller riktigt lika bra, därför är det ännu viktigare att man gör ett ordentligt jobb med mässingsspiken eller träpliggen. Varför använder inte alla lim då, kan man undra? Jo för att den stora fördelen med klister är att den härdar tillsammans med lädret, och blir ett av det så att säga, med samma hårdhet. Så när du slipar och gör finishen på klacken blir det nästan sömlösa övergångar mellan de olika lagren, istället för de tunna vita streck som gärna bildas när man använder lim. Klackarna håller sig också finare med tiden då det med lim tenderar att sippra ut en del mellan klackdelarna och även mellan rand och sulkant.

Hirschkleber är ett populärt och prisvärt klister som används av många bespokeskomakare.

Det finns många olika sorters klister som används vid skotillverkning, några av de vanligaste är Metrotex och Hirschkleber. Det går också att blanda eget klister, med exempelvis vatten och potatismjöl, dock bör man använda något sorts konserveringsmedel då också då klistret annars kommer ruttna med tiden.

Gummilösning (Rubber adhesive eller rubber cement på engelska)

Mellanvarianten av bindmedel, som man av namnet kan förstå från början bestod av rågummi men numera främst är syntetiskt. Om du lagat en punktering någon gång och limmat på en liten lagningslapp så är det gummilösning du använt. Gummilösning är hållbarare än klister, men fäster inte lika stenhårt som kontaktlim. Det används därför för ytor där man inte vill att sakerna ska sitta som berget utan att allt ska följa med när man drar loss det, därför används det ibland för exempelvis att fästa sulan då det kan repareras utan att gelänk och korkfyllning riskerar dras med när man plockar bort slitsulan, eller för fodersockan inne i skon som .

En av flera alternativ av gummilösning som fungerar bra för valda delar av skotillverkningen.

En stor fördel gentemot klister är att det är betydligt mer lättarbetat, du penslar på de två ytor du vill fästa samman, det får sedan torka mellan 10-20 minuter ungefär för att bli riktigt segt och reagera med materialet, därefter trycks delarna ihop och så sitter det. Det är mindre bra ur hälsosynpunkt än klister, däremot bättre än kontaktlimmet. Som sagt, på många sätt ett mellanting mellan de båda övriga kategorierna bindmedel.

Kontaktlim (Contact adhesive eller contact cement på engelska)

Kontaktlim är det starkaste bindmedlet som används i skotillverkning. Lim skiljer sig från klister i att det från innehåller lösningsmedel och början var animaliskt baserat (ben, horn, hud och liknande), numera är dock i princip allt lim syntetiskt. Metoden för kontaktlim är densamma som för gummilösning, där man lägger ett lager på varje yta man vill sätta samman och låter torka innan man pressar ihop dem. Med kontaktlim fäster det direkt, så det gäller att göra rätt med en gång. Limmet är också i princip alltid hälsofarligt, och man ska använda dragskåp när man arbetar med det. Det finns mängder med olika alternativ på marknaden.

Här används kontaktlim för att fästa filt i innanmätet på ett par bespokeskor. Behållaren till höger är en klassiker för just kontaktlim. Bild: Bespoke Shoes Unlaced

Fördelen med kontaktlim är som sagt dess fästförmåga, det håller riktigt bra, och är enkelt att jobba med. Därför används det i princip av alla fabrikstillverkade RTW-skor för såväl sulor och klackar. Klackarna görs i regel separat, antingen bygger man färdiga klackar själva i fabriken, eller köper in dem färdigbyggda, men det är knapp någon RTW-tillverkare som bygger klacken på skon då det är för tidsödande. Det är också vanligaste bindmedlet för stänga kanalen om man gör ritsnedlagd sula. Nackdelarna med kontaktlim är som nämns ovan bland annat så klart att det är hälsofarligt när det används, att det kan bilda ljusa streck mellan lagren av läder (eller gummi när sådana sulor används, eller salpa/läderboard eller masonit som används på billigare skor) och sippra ut efter en tids användning och skapa lite ful, skrovlig yta i mellanrummet. Det går, på gott och ont, inte heller att återuppliva, utan när det sitter så sitter det.

Det är rätt svårt fånga på bild, men för ge en jämförelse så är klacken på bilden ovan byggd med kontaktlim, och här er man relativt tydliga streck mellan de olika lagren av läder. Klacken som används här är färdigbyggd innan montering. Skorna är Gaziano & Girling RTW.

Här en klack på ett par Bestetti Novecento semi bespoke som istället är byggd varje lager för sig, så att säga, och där klister är bindmedlet som använts. Visst ser man fortfarande övergångarna mellan varje lager, men det är inte samma tydliga streck mellan dem.

—

Idag kan man läsa min artikel om anrika brittiska bespokeskomakeriet Foster & Son på Manolo. Inte missa.