Under slutet av 1800-talet och 1900-talets första hälft var den svenska skoproduktionen väldigt stor, med tusentals människor som jobbade med att tillverka skor eller i skomakerier. Med andra ord är sannolikheten ganska hög för att du har någon i släkten som varit i branschen. När jag idag träffade flera personer från min frus släkt fick jag berättat för mig om en sådan, min frus farmors morfar, som i början av 1900-talet drev Aktiebolaget Carl Alms Skomanufaktur i Göteborg.
På den här tiden fanns det ingenting som hette limmade skor eller sneakers, utan i princip allting var vad vi idag skulle kalla traditionellt konstruerade skor och de flesta skorna som folk bar tillverkades på hemmaplan. Spannet var så klart dock väldigt stort mellan de sämsta och finaste skorna. Från de allra fattigaste drängarnas skor där man själva hade skrapat hudar från gårdens djur tunna, tvättat dem, spänt upp mellan träpålar för att torka och sedan mjukgjort dem med exempelvis ister eller någon sorts olja och äggula, varpå man sydde simpla, ofta rätt obekväma skor av det färdiga lädret. Till borgare, adel och kungligheter som kunde köpa de allra finaste bespoke-skorna gjorda av helt fantastiskt, importerat läder gjort från djur som avlats fram enbart för läderproduktion, som gjorde att man kunde sy skor med en sömsmån på över 30 spi (stitches per inch) utan problem (även avlappssömmen) och gärna med superlåg toe spring/tåsprängning (japp, så heter det på svenska, lärde jag mig av Anna på Skomakeri Framåt) och ultratunna sulor enbart för inomhusbruk och som skulle visa att man var så välbärgad att man inte behövde gå mycket.
Här en gammal telefonkatalog från 1910…
…där man hittar Aktiebolaget Carl Alms Skomanufaktur (mitt på sidan).
Carl Alms Skomanufaktur tillverkade skor som höll sig någonstans mittemellan detta. Det var randsydda skor (oklart om det gjordes med Goodyear-maskin eller för hand) av mycket hög kvalitet, som köptes av välbärgade stadsbor i Göteborg. Det var under en släktträff med min frus släkt idag som vi kom in på ämnet, och fruns farmor började berätta om sin morfar Carl Alm. Han växte upp på en gigantisk gård i Kärra på Hisingen, men efter att ett par olika arvshistorier gjort att han förlorat ägande av gården lämnade han Sverige och åkte till USA. Där lärde han sig under ett drygt år att tillverka kvalitetsskor, och kom tillbaka till Sverige och Göteborg vid sekelskiftet och startade Aktiebolaget Carl Alms Skomanufaktur på Kungsgatan 22 i centrala Göteborg. Bilden ovan är tagen ifrån den lilla workshopen, och Carl Alm är mannen med den pompösa mustaschen i mitten, som allas blickar riktas mot. I den lilla fabriken arbetade ett 30-40-tal personer på väldigt liten yta i en kanske inte helt hälsosam miljö, notera slipdammet som bildat ett rökmoln uppe till höger. Det här var dock innan de hälsovådliga, kemiska limsubstanserna hade slagit igenom på allvar (fram till sekelskiftet var allt lim naturligt) så troligtvis slapp de i alla fall dessa mycket ohälsosamma limångor.
Carl Alm drev företaget hyfsat framgångsrikt under 20 år, innan han i 45 års-åldern gick bort i tuberkulos. Förmannen i fabriken tog då över och företaget levde kvar under ett antal år, men när andra världskriget kom gick det till slut i graven.
Historien om Carl Alm var faktiskt inte den enda som kom upp, min frus ingifta mormor hade en också en morfar i branschen. Han var beställningsskomakare uppe i Umeå, och mycket väl ansedd. Bland annat hade han gjort skor åt Kung Oscar II. Så nästa gång du träffar dina äldre släktingar, passa på att fråga om det finns någon släkting som jobbade med skor förr i tiden. Någon kanske jobbade i Sveriges motsvarighet till Northampton, Örebro och Kumla, där ett antal fina skofabriker huserade under sena 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Eller så satt de och slog in träpligg i de billigare varianterna av skor som vanligt folk köpte från lokala skomakaren. Sannolikheten är trots allt ganska stor, med tanke på att det var så pass många som jobbade inom skonäringen på den tiden. Och har du redan en berättelse får du mer än gärna dela med dig i kommentarsfältet.
Vilket spännande inlägg! Hade själv en morfar som var mycket aktiv i textilindustrin, framför allt inom barnkläder (tills kineserna ”kom”) och (därefter) pälshandel.
Det viktiga är att man passar på att fråga så mycket som möjligt medan man har möjligheten, det brukar uppskattas. Det blir betydligt svårare att ta del av äldre människors erfarenheter när de dött, de har ju inte direkt samma detaljerade historik av sitt vardagliga liv som vi har (läs Instagram/Facebook).
Intressant också att de kunde ha 30 spi, den nivån av högkvalitativt läder kommer vi nog aldrig få se igen?
Lano: Tack så mycket! Ja precis, textilindsutrin är en annan näring som många säkerligen har släkt som verkat inom, utan att man kanske vet om det. Håller med om att man ska passa på att prata med sina äldre släktingar medan möjlighet finns, inte bara om sådant här. Är ofta oerhört givande att få veta mer om sina förfäder och dess närmaste.
Och nej, sådant fint läder kommer vi nog aldrig få uppleva igen nej. Åtminstone inte i någon större skala. Vilket jag egentligen är för, tycker inte att man ska föda upp djur med huvudsyftet att de ska bli produkter. Men teoretiskt går det att framställa även idag. Hade man tagit läder från lyckliga, välmående kalvar från någon liten, liten alpgård där man bara har djur för eget bruk, som sedan tagits om hand av ett av de främsta garverierna som särbehandlat det lädret och gett det extra mycket tid genom garvningsprocessen, helt oavhängigt produktionskostnaden för detta, så hade man kunnat få fram helt suveränt läder av samma nivå som förr i tiden.
Alltid kul med släkthistoria!
Min sådan håller sig till skomakerier. Det var min morfars far som, efter diverse anställningar, 1948 köpte ett skomakeri i Östersund och drev det med namnet Ansgars skomakeri fram till 1963 när diabetes tog hans syn. Då tog en Vincent Eriksson över och namnet blev ”Skomakeri Ansgars eftr.” Idag är det en tredje ägare, men fortfarande går det under samma namn.
Jag inbillar mig naturligtvis att det är Einar Ansgars förtjänst att jag hamnat i skoträsket. Men med tanke på mellangenerationernas mycket svala intresse under över 50 år handlar det nog mer om sammanträffanden.
Ansgar: Trevligt att skomakeriet fortfarande finns kvar, även om det inte är kvar inom familjen längre. Man ska inte underskatta geners förmåga att överleva generationer 🙂
Spännande läsning. Det väcker minnen från när familjen var och hälsade på hos min farmors mor vars avlidne man hade arbetat hela sitt liv som skomakare. I hans skomakeri låg det ”konstiga verktyg” på arbetsbänken och läster som hängde i fönstret, som vi barn givetvis inte fick beträda!! Nu är hela skomakeriet på ett museum i Skåne så jag får fortfarande avnjuta mina släktingars historia.
Robsve85: Hade missat din kommentar här. Häftigt, fantastiskt att allt hamnade på museum!