Reportage – Oscaria vintage-kängor från 1940-talet

I Sverige har vi inte haft någon ordentlig skotillverkningsindustri på många decennier. Men under första halvan av 1900-talet blomstrade den, och en av de största tillverkarna var Oscaria. När jag hittade ett par Oscaria-kängor tillverkade på 1940-talet, aldrig använda, i en vintagebutik i Tokyo och de dessutom passade mig perfekt, var jag förstås tvungen att köpa dem. Här är historien om fabriken och om kängorna i fråga, med mängder av bilder.

När det gäller skoindustrin var mycket annorlunda under första halvan av 1900-talet. Industrialiseringen under 1800-talet hade gjort det möjligt att tillverka skor i stor skala, och i princip varje industrialiserat land hade en omfattande skotillverkningsindustri. Särskilt med två världskrig som ägde rum behövde varje land egen produktion av nödvändigheter som skor – och länder som inte deltog i krigen exporterade till dem som gjorde det. Inte ens depressionen kunde hindra utvecklingen av stora skotillverkningsindustrier i väst.

I Sverige nådde skoindustrin sin topp under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet, med 250 fabriker i landet, som då hade en befolkning på drygt 6 miljoner. Hälften av fabrikerna fanns i Örebro län. En av de ledande aktörerna var Oscaria, som under 1940-talet hade omkring 2 000 anställda i tre fabriker, två garverier och 285 skobutiker runt om i Sverige.

Därefter förändrades situationen drastiskt – och snabbt. På 1950-talet importerade Sverige 5% av de skor som såldes – tio år senare var över 50% importerat, främst från Asien. Oscaria var en av de sista fabrikerna att stänga i Sverige, men 1968 såldes företaget till det internationella bolaget Bata, och 1971 flyttades den kvarvarande produktionen utomlands. Under de sista decennierna som varumärket existerade sålde de rätt usla limmade skor.

Monteringsavdelningen på Oscarias fabrik i Örebro. Bild: Knut Borg – Örebro läns museum / Digitalt Museum

En av Oscarias nästan 300 butiker. Bild: Digitalt Museum

Snabbspola till 2025. Jag gör min årliga resa till Japan, och den här gången hade jag tid att åka ut igen till Koenji, där det finns en enorm mängd vintageklädbutiker och även några som är specialiserade på vintage-skor. Vissa butiker är helt fantastiska, som Whistler / Chart, som är två butiker bredvid varandra med samma ägare. Bokstavligen tusentals vintage-skor finns här (plus vintagekläder), många amerikanska skor men också en hel del från andra delar av världen.

När jag gick runt i en av butikerna och letade efter longwings i min storlek ställde jag min tote bag på golvet. När jag böjde mig ner för att plocka upp den fastnade blicken på en brun känga som stod lite undanskymd på golvet. Jag plockade upp den och till min glädje såg jag att det var en gammal Oscaria-känga. Skicket såg mycket bra ut och jag insåg att de aldrig hade använts (ganska ovanligt i de här butikerna, de flesta skor är ordentligt använda). Sedan såg jag storleken, UK11, i K-vidd (K användes ibland förr för Extra wide, M för Very wide, men det är inte så vanligt idag). Jag har normalt UK11. Wide.

En liten del av en av Whistler / Charts vintage-skoaffärer i Koenji.

80 år gamla kängor, fortfarande aldrig använda, endast provade.

Jag provade dem, och de passade riktigt bra, vilket är ovanligt för mig med RTW-skor eftersom jag behöver bredare passform. Vad är oddsen? Först chansen att jag ens skulle upptäcka dem där på golvet, lite undangömda, sedan att de var från Sverige, från staden där min mormor växte upp under första halvan av 1900-talet, oanvända, och att de dessutom satt perfekt storleksmässigt? Självklart var jag tvungen att köpa dem. Priset var 2 500 kronor vilket är ganska rimligt med tanke på hur ovanliga kängorna är, även om det inte är något brett eftertraktat objekt.

Butikspersonalen var inte helt säker men uppskattade kängorna till 1940-talet. Efter att själv ha gjort lite research kring utseende, logotyper och klackarna som användes etc var det också den slutsats jag kom fram till. Slutligen frågade jag skomakarna på Björkmans Skomakeri i Falun, två med stor kunskap om svensk skohistoria, varav en har arbetat på skomuseet i Kumla, och även de sa att de med största sannolikhet är från 1940-talet.

En funktionell form.

Både på sulan och andra delar av skon kan man se märken och små grejer som uppstått genom åren, troligen främst i kartongen och kanske vid provning. Men som synes har de aldrig använts.

Paret är en klassisk derbykänga, med mycket bred och hög tåbox. Lädret är mörkbrunt, anilinfärgat, sannolikt från ett av deras egna garverier här i Sverige. Man ser på lädret att det är gammalt, men det är fortfarande i gott skick, och efter att jag har återfuktat det ordentligt och putsat upp dem med skokräm ser och känns det riktigt fint. De är Goodyear-randsydda, har lädersulor med öppen kanal, sömmen i randen är också i en kanal och sedan ganska grovt fudgad. Det här är funktionella, rejäla kvalitetsskor, men på inget sätt raffinerade.

Som svensk älskar jag den gummiklack med märkningen ”Elg”, och med en avbildad älg. Härliga grejer. Min avsikt är att sätta på en tunn slitsula i gummi (inte riktigt lämpligt med lädersulor på kängor i Göteborg under vintern) och sedan ha dessa som mina skor i nästa års Stitchdown Patina Thunderdome. Ser verkligen fram emot att bära dem och se hur lädret håller och åldras. Vissa kanske tycker att det är dumt att använda fina gamla, oanvända skor som dessa, men för mig är skor (bortsett från utställnings- eller tävlingsobjekt) till för att användas. Det råkade bara ta 80 år för det här paret att hitta rätt ägare.

Sulsömmen är dold i en kanal i randen, och sedan har man den ganska grova fudgingen.

På skaften syns ännu tydligare att lädret är ganska gammalt.

Som standard för många skor på den tiden hade de textilfoder. En av de saker som är bättre på kvalitetsskor idag, som nästan alltid är läderfodrade.

Hög tåbox.

Elg-märkta gummiklacken.

Oscaria-loggan.

Bakifrån.

Asymmetrisk tåform. Allt med dessa kängor är funktionellt.

Skaftet är ganska brett för att ge plats åt en tjock bälgplös.