Tån längst fram på sulan slits alltid snabbare än övriga sulan, och för vissa som tar ut stegen ordentligt kan den slitas rätt rejält. Då är den naturliga lösningen för de allra flesta (som vill behålla lädersulan och inte täcka den med en hel slitsula i gummi) att låta skomakaren sätta dit utanpåliggande tåjärn i metall. Infällda är väldigt ovanligt att det går att få till om det inte görs direkt i fabrik, då formen på järnet måste vara precis som sulans tå för att det ska se bra ut. Utanpåliggande järn ger naturligtvis ett riktigt bra skydd, men personligen är jag inte jätteförtjust i det. Jag tycker att det känns lite obekvämt när man går, det kan se lite sisådär ut om de syns från sidan uppifrån, det kan vara svinhalt om man går i trappor eller på hårt golv, och skorna går inte att använda inomhus på parkett.

Jag har känt till infällda tåjärn i gummi rätt länge (vet att uttrycket är en självemotsägelse, men då tåjärn är den etablerade termen på svenska kör jag på den här språkliga varianten) men hade aldrig provat det, förrän jag beställde ett par Vass med det förra året. Vass, precis som många andra tillverkare, vill inte sätta dit infällda tåjärn i metall på enkelsulade skor då skruvarna riskerar att gå igenom hela sulan ut på ovansidan, utan kör bara med gummivarianter på dessa. Efter att ha provat detta insåg jag snabbt att det är en väldigt bra lösning. Känslan blir precis som att gå med lädersula, det syns knappt överhuvudtaget och slitstyrkan är ändå riktigt bra.

Fem par med infällda tåjärn i gummi. De tre till vänster har skomakare satt dit i efterhand, de till höger är ditsatta vid tillverkningen.

Efter detta har senaste beställningen från Vass också haft infällda tåjärn i gummi, och jag har dessutom låtit skomakare sätta dit gummitåjärn på flera andra av mina par. Det behöver absolut inte göras när de är helt nya, utan man kan gott slita på de ett tag, men vill man sätta dit det bör det finnas lite marginal till randen för att skomakaren ska kunna slipa det jämnt utan att behöva riskera att också slipa ned randen. De flesta duktiga skomakare grejar proceduren, även om det inte är något som är särskilt vanligt (faktum är att alla skomakare jag frågat om det aldrig hade gjort det innan). Prismässigt kostar det mellan 200 och 400 kronor. För att sätta dit infällda tåjärn slipar man ned avlappssömmen, men då dagens lim är så kraftigt och sömmen dessutom är låst i varje stygn under resten av sulan är det här ingenting som försvagar skon. Och skulle skomakaren inte förstå vad du menar är det bara att visa de det här blogginlägget som vägledning.

En jämförelse av tre lite olika varianter av infällda tåjärn i gummi. Vass-paret till vänster har gummitåjärn ditsatta vid tillverkningen, och med den mörka sulkanten syns det knappt alls. John Lobb-skorna i mitten har en lite tunnare variant som skomakare satt dit, medan Jan Kielman-paret till höger har ett betydligt tjockare gummi.

 

Vass-skorna sedda snedd underifrån. Stilrent och mycket funktionellt.

 

Här en tunnare variant som skomakare satt dit. Det slits kanske ned lite snabbare, men är ännu diskretare. Som synes vill skomakarna jag varit hos inte gärna slå i mässingsspik, som Vass gjort, då det är sulan ändå är rätt tunn, men det kraftiga limmet gör att det, korrekt utfört, inte är något risk att det lossnar.
Här har skomakaren satt dit en rejälare gummibit. För mig som gillar när tån på sulan ligger ganska nära marken är infällda tåjärn en stor fördel, då en sliten tå direkt gör att det blir ett större lyft från marken.

Mer om tåjärn kan man läsa om i det här inlägget.