Fördjupning - Allt om sul- och klackkanter

Få saker säger så mycket om den faktiska kvaliteten på tillverkningen av ett par randsydda skor som arbetet på sul- och klackkanterna. I den här artikeln går jag igenom ett antal detaljer om konstruktion och finish av rand, klackar och sulkanter och förklarar svårighetsgrader, skillnaden mellan olika lösningar, om det har praktisk funktion eller är enbart estetiskt, och så vidare.

Rand och sulkant

På många sätt den mest synliga delen, eftersom den är vänd framåt på skorna och gör så mycket för hur vi uppfattar ett par. Skälet till att ha den utskjutande sulkanten på randsydda skor, och även Blake / Rapid-sydda skor (observera, annorlunda än Blake), är utilitaristisk, det beror på behovet av att ha en anslutning där man syr sulan till randen (eller mellansulan när det gäller Blake / Rapid). Händelsevis fungerar den också som en mycket praktisk stötfångare som skyddar den mer känsliga ovandelen av skorna (mer om det i den här artikeln). Nu har människan en tendens att snabbt förädla något utilitaristiskt och göra det till något mycket mer, vilket också är fallet med rand- och sulkanterna på randsydda skor. Och i allmänhet gäller att ju mer detta förfinas, desto mer arbete går åt till det, och desto mer måste du betala.

Billigare fabrikstillverkade kvalitetsskor gör ofta saker och ting ganska grundläggande. Man trimmar sulkanten rakt och låter randen vara som den är (när vi talar om rand här är det den övre delen av randen, sulkanten är sidan av randen och yttersulan, plus sidan av en eventuell mellansula). Inte så mycket slipning, inga konstigheter. Vissa använder trimningshjul med någon form, ofta med utskjutande kanter på över- och undersidan. Inget av detta tillför egentligen någon svårighet eller praktisk nytta, det är bara utseende. När man stiger i prisklasserna börjar man se mer arbete på kanterna. Kanten kan avslutas med ett maskinellt fudgehjul som lämnar dekorativa markeringar, sömmen kan vara dold i en kanal inuti randen (vi talar inte om dold söm under sulan här) och så vidare. Kanterna slipas vanligen mer noggrant, kanske avslutas för hand. Och stygntätheten ökar, från 5-6 spi (stygn per tum) på instegsskor till 8-10 spi på finare fabrikstillverkade skor.

Eftersom det är kanten av lädret som du arbetar med här, där läderhuden är exponerad, spelar det större roll, även i det långa loppet, ju mer arbete man lägger ner på att jämna ut och skydda kanterna. Fukt och slitage kommer alltid att förändra saker och ting, men mindre om mycket finisharbete har gjorts vid tillverkningen. Också något som skiljer skomakare åt, vissa gör mer basic kantbehandling än vad som görs vid tillverkningen, så var på dem om detta när du lämnar in skor.

När man vill göra det enkelt använder man ganska glesa sömmar och låter randens överdel vara slät.

Olika trimningshjul för olika tjocklek på sulan och olika former på kanterna.

Maskin som trimmar kanten. Som du kan se om du tittar närmare (klicka för att se större bilder) har den här en utskjutande kant upptill och nedtill.

Lite högre upp på kvalitetsstegen har man ofta en högre stygntäthet och kan ha en dekorativ fudgehjulsmärkning, som görs ovanpå den maskinsydda avlappssömmen.

Här är en fudging-maskin i arbete.

För fina handgjorda skor som bespoke görs i allmänhet mycket mer arbete, och det mesta, om inte allt, görs för hand. Kanterna skärs av, raspas, glasas och slipas släta, avslutas med varma kantjärn som härdar ytan ytterligare, och så vidare. När man syr sulan för hand har man i allmänhet markeringar som görs med ett fudgehjul eller en annan typ av verktyg, och stygnen pressas ofta hårdare med en stitch prick (vilket också förbättrar markeringarna) och fudgehjulas igen efter sömmen för att få en tätare söm och ett jämnare utseende. Här har fudgehjulet både ett praktiskt syfte och för utseendet, och man ser att stygnen matchar hjulets gropar, till skillnad från maskinsydda sulor där hjulet bara körs över stygnen.

Att göra avlappssömmen ren och snygg kräver skicklighet, men att göra en tätare sulstygn är egentligen inte svårare i sig, upp till en viss nivå av spi, det tar främst mer tid och man har också en större mängd stygn som måste göras rena, men den största svårigheten ligger i att göra det rent och snyggt i båda fallen. När man sedan överstiger 14 spi eller så börjar det bli allt svårare att få plats med arbetet, och man måste använda tunnare och tunnare tråd för att kunna göra stygnen och inte perforera randen och sulan för mycket så att man förlorar i styrka. Över 16 spi är mycket sällsynt att hitta på skor för kunder idag. Ur en praktisk synvinkel är en sko med 8 spi avlappssöm lika stark och hållbar som en med 14 spi sulstygn, om de utförs på samma sätt, eftersom förfiningen i många fall görs för att visa upp en högre grad av hantverk och förbättra utseendet, inte nödvändigtvis för att göra starkare eller mer hållbara skor.

På handgjorda skor använder man ofta ett handhållet fudgehjul för att markera var avlappssömmen ska göras.

Mycket tajt 16 spi sulstygn och riktigt välgjord finish. Du kan se hur varje stygn är utfört i fudge-märkningarna, som förstärks ytterligare efter att stygnen har utförts.

Kantjärn på handgjorda skor.

En missuppfattning som jag ser spridas då och då är att det är svårare att skära en sulkant tajt. Eftersom du fortfarande är långt ifrån ovanlädret påverkar det egentligen inte hur komplicerat det är att göra (lite mindre utrymme att ha stygnen på, men det är en högst marginell ökning av svårigheten), det är bara utseende och har oftast sin grund i olika skolor inom skomakeri. I Italien till exempel är den allmänna stilen breda sulkanter, men de gör det inte för att de är sämre på göra skor, det är bara deras stil. Du kan hitta tajtare skurna sulkanter från billigare märken som Crownhill Shoes, upp till full bespoke från exempelvis Yohei Fukuda (om du väljer hans tajta skärning, hos honom kan du välja bred, normal eller tajt sulkant när du beställer). En nackdel med för tajta sulkanter är att det blir färre omsulningar innan randen är för tunn för att klara av en söm (eftersom man alltid måste slipa ner saker och ting lite för att göra kanten enhetlig och slät efter att man har fäst en ny sula), vilket innebär att man måste byta ut randen snabbare, i värsta fall redan vid den första omsulningen.

Italienska skor med den breda sulkant som är vanlig för randsydda skor från detta land.

Tajt skuren sulkant på en billigare Goodyear-randsydda sko.

Midjekanten

Återigen börjar vi med att titta på de billigare och enklare versionerna. Här är den grundläggande lösningen en square waist (utan välvning på undersidan och med raka, fyrkantiga kanter), vilket innebär att man i princip fortsätter samma form som den främre delen av sulan genom midjan, med samma form hela vägen upp till klacken. Du behöver inte göra några ändringar i sömmar eller kantbehandling, utan du fortsätter på samma sätt för hela sidan av kant och sula. I allmänhet förknippas detta också med mer casual skor, så även mycket dyra och helt handgjorda skor kan ha en square waist, vald för stilen.

Enkel sulkant på sko med square waist.

På fabrikstillverkade skor har du sedan nästa steg i ”förfiningen” som är mindre förändringar i hur du trimmar midjekanten, vanligtvis rundas den av till en viss grad för att få den att bli tajtare och se mer snygg ut. Ju tajtare man vill ha kanten, desto noggrannare måste man vara med placeringen av sulkanten och andra förberedelser behövs för att få midjan riktigt smal och tajt. Eftersom en grundläggande halvsulning som skomakare oftast gör inte innebär att man rör midjan, utan bara den främre delen av sulan plus klacken, påverkar detta inte i samma utsträckning ”omsulningsbarheten” som när man skär den främre delen av sulans kant tajt. Man kan också ha en square utsida och en snävare och rundad välvd insida av midjan.

På finare fabrikstillverkade skor har man vanligtvis en avrundad kant i midjan som är tajtare. Här är marginalerna lägre.

Om man tar steget upp till finare handgjorda skor kan man göra mycket mer åt midjekanten. Det mest uppenbara och kända är naturligtvis blind welted-midja, i princip alltid i kombination med en välvd eller markerad fiddle back nedre del av midjan. Det man gör här, förutom lite olika förberedelser, är att man skär ut randen mycket tajt vid midjan och döljer den under kanten på yttersulan. Om man är ute efter ett nätt utseende är det här rätt väg att gå. För att göra en riktig blind welt måste midjan sys för hand, och det krävs skicklighet för att göra det bra. En sorts halvväg som används av vissa är att göra förberedelser och midjesömmar mer på ett normalt sätt och bara hamra sulans kant upp mot överdelen för att också dölja sömmen.

När du gör midjekanten är det svårare att göra den bra och att inte skada ovanlädret ju närmare den är skuren. Här arbetar du direkt mot ovandelen, i jämförelse med den främre delen av sulkanten där du alltid har utrymme på randsydda skor, med mycket små marginaler.

Här gös avlappssömmen på en handgjord sko med blind welt-midja. Du kan se att sömmen vid midjan är mycket glesare, och om du tittar noga kan du se hur kanten, precis där den finare sulsömmen som syns ovanpå randen går över till glesa sömmar, är skuren inåt där den så småningom kommer att täckas och döljas av kanten på sulan.

En färdig blind welt-midja. Ingen söm i sikte, och det du ser här är endast yttersulan, randen är osynlig.

Här är en lite enklare variant, som fortfarande måste göras för hand, men här kan du se att kanten fortsätter hela vägen till klacken, och att sömmarna döljs genom att randen och hela sulkanten hamras uppåt.

Klackkanter

För klackens kanter gäller på många sätt samma regler som för midjekanter. Här är det enklaste sättet att göra saker och ting att skära klacken längre bort från ovanlädret, vilket innebär att du får mer utrymme att arbeta med och kan göra saker och ting snabbare och enklare när du gör klackens finish. Det är ingen tillfällighet att ju mer Goodyear-randsydda skor kostar, desto tajtare är klacken skuren, i allmänhet. Men återigen, en del kommer att bero på stil. För mer casual skor kan man välja en 360°-sulsöm, kanske även med stormrand, vilket innebär att man får en bredare klack, och samma sak görs ofta på exempelvis service boots, även om de har en 270°-sulsöm (där avlappssömmen slutar vid klacken), är hälbasen ganska bred. Den grundläggande orsaken till detta är utilitaristisk, eftersom den mer solida, hårda klacken skyddar skornas eller kängornas ovanläder. Det behövs inte på samma sätt på eleganta dressade skor.

Klackar som är vida, främst för enkelhetens skull.

Klackarna är vida, främst av skyddsskäl. Bild: East West Apparel

Om man tittar på raka eller inåtlutade klackar är i likhet med sulsömmen ingen av dem egentligen svårare att göra i sig. På fabrikstillverkade skor har du maskiner som gör den första formningen och beskärningen och det är bara typer och inställningar på dessa som skiljer mellan rak eller inåtlutad, och när det görs för hand är det svåra alltid att göra alla sidor och båda klackarna jämna och identiska, men i själva verket kan det vara lika svårt att göra en helt rak klack riktigt rak och jämn som att göra en avsmalnande klack jämn och matchande. Svårigheten här ligger i att när man gör en inåtlutad klack måste den oftast skäras ganska tajt, för att den ska smälta ihop med överdelen, vilket man vill ha med den här typen av klackar. Vad man också kan tillägga är att den typ av klack som ofta kallas ”bespoke heel” eller liknande, där sidorna är raka och baksidan är inåtlutad, i princip måste göras för hand och kan vara ganska svår att få välbalanserad och matchande.

Kontroll av att klacken är rak i en fabrik i Northampton.

För maskintillverkade skor med inåtlutade klackar, för att få en fin balans och ett snyggt utseende, tenderar man att ha en ganska snävt skuren klack.

När man annars tittar på kanterna på klacken är mycket av det man betalar för hur släta de är. I den här artikeln kommer jag inte att gå in mer i detalj på olika sätt att bygga klackar (där i princip alla fabrikstillverkade skor har förbyggda klackar som sätts på som ett enda stycke, medan handgjorda bespokeskor i allmänhet har dem byggda lager för lager), men vad man kan säga är att för att kunna ha en riktigt slät, snygg klack måste klackdelarna vara av riktigt läder (inte av fiberskivor eller salpa / leather board, vilket kan förekomma särskilt på billigare Goodyear-randsydda skor) och finishen måste vara genomarbetad med slipning, helst hamring och glasning, slipning och helst ett hett kantjärn som packar läderfibrerna riktigt tätt. Bra bespokeskomakare brukar också välja stärkelsebaserat lim när de bygger sina klackar, eftersom det lämnar mindre tydliga ränder mellan lagren jämfört med starkare lim. Det gör det lite mer komplicerat att bygga klackarna, men utseendet förbättras.

Vilken typ av kantfärg som väljs påverkar egentligen inte något annat än utseendet, det finns tjockare sulkantsfärg och mer genomskinliga där man kan se lädret genom finishen. Vilken typ man föredrar är personligt.

Slipning av en bespoke-klack. När man tillverkar skor slipar man en hel del. Ju dyrare skorna är (i allmänhet), desto mer slipning sker och desto finare blir slutresultatet.

Olika typer av kantjärn och andra verktyg för kantbearbetning.

Formning av klackens överdel, viktigt och ganska svårt när klacken är tajt skuren.

Även på fabrikstillverkade skor gör en bra fabrik en del av finishen för hand, för att se till att allt blir bra.

En mycket fin klack, här med den tjocka kantfärgen. När kanterna är så här släta och fina ser det inte bara bra ut från början, det är också lättare att underhålla dem och hålla dem blanka och snygga.