Tåspetsens höjd över marken, så kallad tåsprängning, har stor påverkan på utseendet på en sko. En gängse uppfattning är att lägre tåsprängningar ser mer exklusivt ut, och det här har gjort att det ibland går till överdrift med detta. Den här skon är ett tydligt exempel på detta.
Det är en RTW-sko från italienska Stefano Bemer, som alltså har en väldigt extrem tåsprängning, så pass att det är tån som är i backen medan skons bredaste del svävar i luften. Det här är tyvärr ingenting som är särskilt praktiskt, inte minst då det blir väldigt obekvämt att gå i dem om tån går i backen först. En tumregel är annars att det viktigaste är att just den bredaste delen, skons flexpunkt, är den som ska vara i backen först för att få ett naturligt steg. En relativt låg tåsprängning kan fungera så länge den biten stämmer.
Jag har en känsla av att miljontals kvinnor i högklackat just nu tycker att du är jäkla gnällspik. 🙂
Patrique: Hehe nja, man går på ett annat sätt i högklackat, särskilt om de är riktigt höga, så går inte ”översätta” direkt, men oavsett så ser du om du tittar på högklackade skor att de allra flesta har en viss tåsprängning och just skons bredaste del i backen.
Fast med formuleringen ”överdriven” tåsprängning förväntade jag mig en artikel om motsatsen, alltså väldigt hög tåhöjd, typ: https://cdnb.lystit.com/photos/2012/04/13/paul-smith-black-trinity-derby-lace-up-shoes-product-1-3223392-766266108.jpeg Men det var kanske bara jag…
Shoeny: Håller med om att det språkligt inte är hundra, men sedan tänker jag att de flesta begriper vad det handlar om när man tittar på bilden…
Jesper: Lol, ja jag vet, men jag var tvungen. Dock tror jag vi kan enas om att att bekvämligheten när det gäller högklackat handlar om grader i helvetet.
Shoeny: Herrejävlar vad anskrämligt det såg ut.