Som kanske bekant tillbringar jag den här veckan hos bespokeskomakaren Janne Melkersson för en kurs i skotillverkning (något man kan följa en del på Instagram, och som kommer bli stort reportage här på bloggen senare). Spenderar man i stort sett alla dygnets vakna timmar under en veckas tid med en person som jobbat 40 år inom skoindustrin får man både lära sig en hel del och höra en hel del historier. Idag därför ett inlägg enbart med kuriosa jag fått höra från Janne Melkersson de här dagarna.
Supernåtlaren
Nåtling, alltså när man syr ihop delarna till ovanlädret och fodret, är en väldigt svår konst att utföra bra. Missar i sömnaden här syns tydligt, och då ovanlädret har en form som inte är platt och materialet en spänst krävs mer än när man syr i tyg. En nåtlare, eller closer som det heter på engelska, syr därför ofta i relativt låg hastighet för att säkerställa hög precision. Det finns dock fascinerande undantag.
En grekcypriot som bosatt sig i England och jobbade många år som frilansnåtlare för de olika bespokehusen i London. Han trycker symaskinspedalen i botten när han syr sina ovanläder, enligt Janne går det helt omänskligt fort. När han syr en söm hör man bara ett snabbt ”rrrrrrapp”, klart. Trots det är resultatet riktigt bra.
Sy ovanläder är en svår konst.
Janne berättar om när en amerikansk bootmaker var på besök hos grekcyprioten och hade med sig ett antal ovanläder för nåtling. Bland annat var det en boot i saltvattenskrokodil, bland de absolut dyraste lädrena som finns. Bootmakern gav nåtlaren delarna och satte sig i ett intilliggande rum tillsammans med Janne. När amerikanske bootmakern hörde ljudet från grekcypriotens symaskin, ”rrrrrrrapp”, ”rrrrrrrrrrapp”, blev han helt blek i ansiktet. För inte tog nåtlaren det lugnare bara för att han höll på med svindyrt läder. Resultatet blev dock så klart utmärkt.
Sy med Goodyear-maskin direkt i bindsulan
Randsöm sydd med maskin, men i samma typ av bindsula som används för handrandsytt.
Sedan lång tid tillbaka görs Goodyear-randsydda skor som säkert bekant med så kallad gemming, där man limmar dit en kanvasremsa på bindsulan som man sedan syr fast ovanläder och rand i. På 1800-talet, när maskinen uppfanns, var aldrig tanken att man skulle göra på det sättet, utan maskinen skulle precis som handrandsydda skor sys direkt i bindsulorna, där man skurit ut en så kallad ritsläpp. Att man gick över till gemming-metoden var som i så många fall ekonomiska. Med gemming kan sämre, tunnare bindsuleläder användas, och det går snabbare då man inte behöver karva ut ritsläppen. Men använder du riktigt bra bindsulor kan du även med dagens Goodyear-maskiner sy direkt i bindsulan, som synes på bilden ovan där Janne Melkersson har gjort just detta. Där är det bara en provbit, men han har gjort skor så också.
Alkoholmissbruk bland bespokeskomakare
Inom skomakaryrket rådde länge stora alkoholproblem. BIld: Core 77
Bland bespokeskomakare i England och även på andra håll var alkoholmissbruket ett stort problem, nu pratar vi mellan ungefär 1850-1970. Att vara skomakare var långt ifrån ett glamouröst yrke, utan man var långt ner på näringskedjan. Det hårda jobbet och miserabla förhållandena dövades ofta med sprit. Kring sekelskiftet fanns det över 30 000 makers i Northampton, och på lördagkvällen var 29 500 på puben, och det var väldigt stökigt. För skomakarfruarna var det en kamp att få ut pengar från maken som han tilldelades varje lördag, innan den han ut på puben och söp upp allt. Det fanns till och med särskilda pantbanker dit skomakarfruar kunde gå för att få ut pengar. På 70-talet fick John Lobb Ltd. lägga ner en verkstad de hade där makers och closers satt tillsammans, då det var så mycket fylla och bråk.
När Janne jobbade på ortopedskomakeri i Norrköping hade han en slovensk kollega. Denne berättade om hur han under sin tid i Slovenien flera gånger gått hem barfota från puben. Skorna hade han sålt skorna för att få pengar till mer sprit.
En annan episod utspelade sig kring 1870 när avlappsmaskinen kom. En sådan kunde göra samma jobb som 30-40 skomakare. I London löpte skomakarna då amok och slog sönder avlappsmaskiner och ställde till upplopp, så armén sattes in och rätt och slätt sköt ihjäl ett stort antal skomakare när stämningen skulle lugnas.
Vass-bokens betydelse för J. Rendenbach
Den berömda Vass-boken har betytt oerhört mycket för intresset för traditionell skotillverkning. Och också mycket för sultillverkaren J. Rendenbachs anseende. Bild: Mister Crew
Tyska J. Rendenbachs ekgarvade sulor är troligtvis den lädersultillverkare som är mest välkänd i världen. Det har den Lazslo Vass och Magda Molnars bok Handmade shoes for men, eller Herrskor som den heter på svenska, att tacka för. Det är genom den som märket verkligen etablerats i folks medvetande, och även började användas av fler skomärken. I takt med att de förknippades allt mer med kvalitet, så har fler börjat använda dem.
Som jag skrivit om i ett tidigare kuriosainlägg är J. Rendenbachs sulor dock inte särskilt uppskattade av de som gör skorna själva. De är nämligen väldigt hårda och torra. De har dock lyssnat på kritiken från bland annat många bespokeskomakare och försöker få till mer lättarbetade sulor.
Tack för ett både intressant och underhållande reportage!
Tack Oscar för de vänliga orden!
Precis upptäckt bloggen. Väldigt trevligt inlägg, tack!
Bamse: Välkommen, och tack!