En glad nyhet är att den italienska garverijätten Ilcea, som gick i konkurs i fjol, nu har räddats. Det är ett annat italienskt garveri, Florensbaserade Vecchia Toscana, som gått in och köpt upp Ilceas konkursbo. All personal är kvar, samma lokaler och samma produkter kommer att erbjudas.
Vecchia Toscana är en stor aktör på garverimarknaden och levererar framför allt läder till lyxmärkernas accessoarer och väskor. Vecchia Toscana har funnits sedan 1957 och i och med övertagandet av Ilcea breddar man nu sin verksamhet med ytterligare ett segment. Vad som är trevligt är att Vecchia inte planerar att inkorporera Ilcea under sitt egna namn, utan låta det leva vidare som innan, vilket jag tror är helt rätt strategi med tanke på det starka varumärke Ilcea ändå är (här är den nya hemsidan, som kommer att uppdateras med alla produkter och information inom kort). Förhoppningsvis kommer man kunna reparera det lite skamfilade rykte Ilcea fått efter problemen åren innan konkursen och efter att den blev ett faktum.
Många av er tycker säkert att det varit ett jädra tjat om Ilcea här på bloggen, men jag lovar, hade Tannery Du Puy, Tannery D’Annonay eller Charles F. Stead varit i liknande problematiska situation hade det skrivits mycket om det också. De stora kvalitetsgarverierna är viktiga för så många skoleverantörer och påverkar hela marknaden av kvalitetsskor.
Ilceas finansiella problem gjorde att man var tvungen att köpa redan färdiga kromgarvade hudar från alla möjliga håll för att hålla nere kostnaderna, något som påverkade både leveranstiderna och kvaliteten på slutprodukterna. Vecchia Toscana ser nu till att man går tillbaka till att enbart köpa råhudar från Europa som garvas helt från början hos Ilcea, vilket borgar för den fina kvalitet man var van vid. Troligtvis tar det ett litet tag innan man byggt upp verksamheten på ett bra sätt igen, men förhoppningsvis kan Ilcea fortsätta vara en av de största leverantörerna av kvalitetsläder till italienska såväl som andra europeiska skotillverkare under många år framöver. Med tanke på den stora efterfrågan som finns på läder idag är alla bra garverier välkomnade, för att motverka brist och därmed prishöjningar, som i slutändan landar på oss konsumenter.
Ilceas Radica-läder, eller museum calf i folkmun, är något annat det tjatas ofta om. Här har det kommit många andra alternativ på senare år, så inom just denna lilla sfär är Ilcea inte lika viktiga längre. Även om det var de som var först. Bild: Grendelous
mycket glädjande nyheter.
Hoppas att det går väl för dem.
Härligt! En viktig aktör som du skriver.
Vet du ifall Vass och Lobb kommer återgå till Ilcea för Radica eller nöja sig med deras nya leverantörer. Jag har inte hunnit testa ”museum” från andra än Ilcea så jag kan inte uttala mig om hur vida de är jämnlika etc. Har såklart också med hur selektiv man är med skinnet man använder.
Enligt vissa i branschen är ju just ”museum” inte optimalt för skinnet då det skall vara en ökad belastning på skinnet men även försvårar möjligheten att kontrollera skicket på skinnet för t ex skador och liknande.
Rent estetiskt tycker jag det är fantastiskt och skinnkvaliteten på mina John Lobb i dk. brown Museum är helt superb.
Andreas: Nej, vet inget om det, och tror inte de vet själva än. Men risken, för Ilceas del, är väl att många av deras gamla kunder kommer vara förlorade till de olika konkurrenterna. Å andra sidan vet jag att exempelvis Vass nu får handla sin museum från tre olika leverantörer, och klart det är lättare att då gå tillbaka till Ilcea som har alla de olika nyanserna. Tiden får utvisa.
Har också hört från vissa håll att processen för att få till ”museum”-effekten skulle vara påfrestande på lädret, men har också hört från andra att det bara är nonsens. Kan för lite om garveriteknik själv för att avgöra vad som stämmer, men precis som du tycker jag att de skorna jag har i museum-calf så är lädret väldigt fint. Och att upptäcka skador har jag svårt att se som något problem, visst att man kanske får kolla lite noggrannare och att det inte syns lika tydligt, men rutinerad personal bör inte ha några problem att se ev skador eller bedöma kvaliteten även om lädret är lite flammigt.
Kul att höra, alltid bra för slutkunden med så många garverier som möjligt.
Tony Gaziano har kritiserat Museum Calf eftersom det enligt honom, som du nämner, är garvat på ett sätt som är påfrestande för lädret. Därför har de konsekvent vägrat att använda Museum Calf. De skor som man ser från G&G som ser ut som Museum Calf är deras ”vanliga” läder som färgats för hand. Likaså Edward Green, Carmina och Alden håller sig undan Museum Calf. Frågar man fem olika skotillverkare får man säkert lika många olika svar och alla kommer vara bombsäkra på att de har rätt. 🙂
Patrik L – Jag tror du har helt rätt i just det att det finns olika syn på väldigt mycket inom skobranschen vilket gör det svårt att skapa bestämda ”sanningar”. Jag tror att AAA-skinn alltså de finaste rygg och nackbitarna är väldigt bra även från Museum men tvivlar inte på att EG/GGs sätt är mer skonsamt för skinnet.
Sen skall man väl inte heller glömma att handfinisheringen är en väldigt tidskrävande aspekt som drar upp priset på skorna. Att ha finishen redan i garvningsprocessen gör ju att man kan hålla ner arbetskostnaden och producera stora mängder ”flammigt” skinn utan att behöva lägga all den tid det skulle ta att skapa för hand.
Sen har ju all finish som skapas med kräm i efterhand en risk att försvinna när man själv smörjer eller strippar skorna. Vet att t ex Bontoni istället handmålar skorna med läderfärg som går in i skinnet och inte riskerar att lossna vid vård.
Från tillverkare som Vass som enligt mig gör oerhört välgjorda och prisvärda skor men kanske inte till riktigt samma finish som premiumtillverkarna fyller Museum ett viktigt rum.
Patrik: Ja, som jag sa ovan och som Andreas säger, så är det många olika åsikter i frågan om detta, och för mig svårt att avgöra vem som har rätt.
Andreas: Klok synpunkt det att museum calf är extra intressant för märken som inte lägger lika mycket tid på finish, men som ändå vill ha en patinerad effekt (även om den här typen av läder kostar mer än traditionellt garvat, då det kräver mer arbete med det under garvningsprocessen. Dock billigare än den arbetskostnad det innebär att göra en ordentlig patinering för hand på en färdig sko, så klart).
Kostnaden i Radica/Museum Calf måste ju även ligga i hur selektiv man är med de skinn man köpt in. Att Lobb gör ett par av en hud och Meermin fyra par av samma hud gör ju att man kan misstänka att både kostnaden och läderkvalitén (trots exakt samma skinn) går ner för Meermin.
Även vilka volymer man köper in kan jag tänka mig spelar stor roll. Om man jämför de volymer av skinn som GG köper in med Lobbs volymer av Museum Calf (som varit en storsäljare) är skillnaden enorm.
Andreas: Ja visst är det så. Rent förenklat så har de allra flesta tillverkare tillgång till ungefär samma material när det gäller ovanläder, man köper från samma leverantörer och får ungefär samma grejer. Det är vad man gör med det sedan som avgör den slutgiltiga materialkostnaden. Sedan är som du säger inköpskostnaden i många fall billigare när man kan köpa mycket.
Sedan är det lite läskigt vad som händer med lädermarknaden. Exempelvis Tannerie D’Annonay har sedan Hermés köpte upp dem svinhöga nivåer för hur mycket man måste köpa för att ens få lägga vanliga beställningar från dem, PLUS att man måste betala allt direkt. Det gör att det inte är många som kan lägga egna beställningar från dem numera. Dock kan man åka till deras ”lagerbutik” och köpa mindre antal där, men då kostar det också mer.