Kvalitetsskor och konstruktion handlar om betydligt mer än durksytt, Goodyear-randsytt eller handrandsytt. Det finns naturligtvis massvis med olika sätt att sätta ihop en sko på. I många fall handlar det om att välja mellan olika små detaljer som har olika fördelar, i andra handlar det om att någonting kräver högre hantverksskicklighet och mer tid än en annan lösning. Här tänkte jag sätta lyktan på ett urval av olika konstruktionsdetaljer som alla är synliga utifrån (många av valen i konstruktionsdetaljer syns aldrig) där det finns flera varianter, och försöka förklara hur och varför man använder var och en av dem. Det kommer bli ganska nördigt, men hoppas ni står ut.

Finish av sulkant vid midjan

 

Jan Kielman bespoke där avlappssömmen dolts helt ovantill vid midjan på skon.

Att göra så eleganta midjor som möjligt är något som många skotillverkare eftersträvar. Ett sätt som används framför allt av tillverkare som gör skor helt för hand är att dölja avlappssömmen även på ovansidan vid midjan. När avlappssömmen sys för hand har man möjlighet att anpassa den på ett annat sätt än när de maskinsys. En sådan här konstruktion är relativt avancerad, och går till så att avlappssömmen läggs djupt ner i randen, och sedan arbetar man med hammarslag och tryck med hammarhandtaget in randen så att den lägger sig över sömmen och går nästan hela vägen in mot ovanlädret. Fördelen här är då så klart det eleganta intrycket, nackdelen är att det försvårar en helomsulning och kräver mer av den som ska utföra det jobbet (helst ska skon i ett sådant läge skickas tillbaka till tillverkaren.)

 

Cambridge från Gaziano & Girling med en vanligare variant där avlappssömmen syns hela vägen bak till klacken.

På skor med maskinsydd avlappssöm är det som sagt betydligt svårare att göra en liknande konstruktion som ovan. En tillverkare som Gaziano & Girling jobbar som bekant med eleganta midjor, men de gör ingen helt dold avlappssöm som synes utan skär bara randen och sulan lite tajtare vid midjan. Många tillverkare, framför allt i de lägre prissegmenten, fortsätter bara med samma metod över hela sulkanten och gör ingenting för att göra det nättare vid midjan. Det handlar så klart också om vilken look man vill ha på skon.

Klacklängd

 

Samma par från Gaziano & Girling som ovan, med en väldigt kort klack.

 

Vi fortsätter på samma område som ovan, där det handlar om att göra en så elegant och nätt midja som möjligt. Gaziano & Girling var tidiga med deras ganska extrema fiddle-waist och lite av trendsetters med den här typen av midjor bland vanliga RTW-skor. För att så att säga få plats med en ordentlig fiddle waist och ha utrymme för att skära midjan väldigt smalt så kortas helt enkelt klacken av, vilket ger mer midja att jobba med, längre utrymme mellan slitdelen av sulan och klacken. Den extra styrka som en ordentlig uppbyggd fiddle waist ger väger upp den till viss del minskade stabilitet som den kortare klacken innebär.

Crockett & Jones Connaught med en mer normal klacklängd.

På paret från Crockett & Jones ovan ses hur klackar normalt ser ut, där längden är omkring 0,5-1 centimeter längre än hos G&G-paret. På jämförelsebilden nedan syns hur hela klacken hos Crockett-skon är större, en följd av att klacken i regel görs så att den går i linje med sulan. Undantag finns dock, exempelvis Alfred Sargent Handgrade som har en lika smal midja som Gaziano & Girling men där klacken är större, för stabilitetens skull, vilket gör att det är en kant på ett par millimeter vid varje sida där klacken möter midjan. Förövrigt är Crockett & Jones-klackar i många fall lite lägre än vanligt, vilket syns om man tittar ovan där det skiljer någon halvcentimeter i höjd.

Här en jämförelsebild på de två olika klackarna underifrån.
”Toe spring”
Vass London 3-eyelet till vänster och Crockett & Jones Connaught till höger har ungefär en centimeter olika höga tåspetsar.

Då jag inte vet vad det kallas på svenska används här det engelska uttrycket ”toe spring”, som helt enkelt handlar om hur högt över marken som tån är. En låg toe spring är betydligt vanligare bland premiumtillverkare och bespoke-skor, riktigt varför det är så kan jag faktiskt inte svara på. För grunden här handlar naturligtvis bara om hur lästen utformas. Har läst någonting om att det krävs starkt byggda skor för att inte skon snabbt ska böja sig uppåt, och att det är en förklaring, men vet inte om det stämmer. Ett par bra skoblock trycker ändå ned tån igen, i sådana fall. Främst handlar höjden på skons toe spring om utseende, och personligen tycker jag att det är oerhört elegant med en lågt placerad tå. Nackdelen är att skon kan bli lite obekväm om hela sulan går i backen precis samtidigt och man inte får ett naturlig rullning i steget, men även på skor med låg toe spring så är det här något som oftast försvinner när sulan mjuknar efter att de gåtts in.

Vass U-läst med sin relativt aggressiva framtoning har en mycket låg tå som ligger bara ett par millimeter ovanför marken. Bara alldeles precis på slutet lyfter tåpartiet lite uppåt.
En vanligare typ av tå på dessa Crockett & Jones-skor, där sulan är mer rundad och tån ligger någon centimeter, eller ofta mer, ovanför backen.
Form på klacken
En nästan helt rak klack där båda sidorna på den är lodräta, på Gaziano & Girling Cambridge.

Hur klacken är utformad har stor betydelse för hur skorna både är att gå i och ser ut. Lutningen på klackens sidor är en sak som spelar roll, och vanligast nuförtiden är att klackarna är relativt rakt utformade med lodräta sidor, det här ser naturligt ut och känslan är stabil, utan att vara märkvärdig åt något håll. Vill man få en lite elegantare och nättare look skär man klacken så att sidorna lutar svagt inåt och klackbasen blir mindre, men då blir skon också mindre stabil. Det är inte jättevanligt, men exempelvis Cheaney gör så med sin topplinje Imperial.

Jan Kielman har format klacken lätt assymetrisk där ytterdelen av klacken lutar tydlig utåt och är bredare nedtill än upptill.

Att göra tvärtom och låta klacken luta utåt och göra klackbasen större ger ett något klumpigare uttryck, men i gengäld kan skon bli betydligt stabilare. Paret från Jan Kielman ovan är ett sådant exempel, där yttersidan är skuren utåt vilket ger en mycket stabil och trygg känsla i gången.

En närbild på kanten på Kielman-skon där man ser lutningen utåt…
…att jämföra med den nästan lodräta klacken hos Gaziano & Girling.
Kantkonstruktion vid öppningen

Hur man gör med kanterna vid skons öppning är något som skiljer sig en del mellan olika tillverkare. Man kan säga att det finns tre olika varianter. Antingen skärflar man kanten på ovanlädret (alltså tunnar ut lädret på insidan) och viker den dubbelt, som på Crockett & Jones-skon nedan:

Dessa C&J har ett dubbelvikt ytterläder uppe vid öppningen.

Det här ser snyggt ut och ger också viss extra styrka och stadga vid öppningen. En annan vanlig metod är att man syr dit en så kalla passpoal mellan ovanläder och foder. Här är det en tunn läderremsa som viks dubbelt och blir ett par centimeter bred, som i regel sys fast så att den sticker upp någon millimeter ovanför ytterlädret och fodret, för att skydda lite extra, och även här ger det bra stadga.

Gaziano & Girling använder en passpoal vid öpningen, som här är i ett lite mörkare läder.

Den tredje varianten är den där man inte gör någonting, utan låter kanterna på både ytterläder och foder vara som de är. Nackdelen är att det kan göra öppningen lite känsligare.

Den här chelseabooten Italigente Stoccolma har kanter vid öppningen som bara är ihopsydda.
Fästning av plös

Det här är kanske det som kan kännas som minst betydelsefullt av de konstruktionsdetaljer jag tar upp här: om och hur plösen har en extra infästning. Vanligast är att plösen bara är fastsydd nedtill, något som väl knappast behöver beskrivas i bild. Enkelt, och oftast fungerar det alldeles utmärkt, men det ibland kan plösen glida i sidled och hamna snett. Därför väljer en del tillverkare att sy fast plösen med en fästsöm oftast på ena sidan av plösen som är mot insidan av skon.

Gaziano & Girling fäster sina plöser med en söm.
Den lilla söm som fäster plösen sys hos G&G rakt över sömmen som håller ihop ovanläder, förstärkningsdelar och foder vid snörningen. Den syns knappt, men kollar man sömmen vid andra och tredje snörhålen uppifrån ser man att den är dubbel där.
En annan lösning för att hålla plösen på fast är att ha en ögla mitt på plösen, som man trär snörena genom. Det här fungerar möjligtvis på ett par joggingskor, men i mitt tycke ser det inget vidare ut på ett par kvalitetsskor, undantaget om det är oxfords där snörningen sluter relativt tätt och man kan dra en av snördelarna som ligger undertill (om man gör en exempelvis boston two step-snörning, som beskrivs här) genom öglan. Italigente har den här öglan på sin modell Orsole.
En ögla på plösen för att hålla den på plats med hjälp av snörena, på en Italigente-sko.