-

Den bakåtsträvande inställningen ”det var bättre förr” är i många fall rätt trist och negativ, och utan bättre belägg än rent nostalgiska skäl. Men när det gäller kvalitetsskor är det sannerligen en sanning som det aldrig går att komma ifrån. Det var verkligen bättre förr – och det kommer med allra största sannolikhet aldrig gå att tillverka lika fina skor igen.

 

Från en katalog utgiven på 1880-talet. Bild: Ask Andy About Clothes

Till det finns det flera anledningar. En är naturligtvis att det var en helt annan marknad under slutet av 1800-talet och under den första halvan av det förra seklet. Då var det som här på bloggen förenklat summeras som kvalitetsskor något som bars av nästan alla i västvärlden, det handlade om så väl handrandsydda, Goodyear-randsydda och helt träpeggade skor som man tog väl hand om och som sulades om så många gånger det bara gick. Således var marknaden och antalet tillverkare gigantisk, både konfektion och bespoke. Två exempel: I Northampton fanns som mest uppåt 2000 skotillverkare – i lilla Borås med kring 60 000 invånare fanns på 1950-talet omkring 50 skomakare som också i många fall hade egen tillverkning av skor. Och kulturen med tillverkning av fina skor var stor runt om i världen.

Men den viktigaste anledningen till att det var bättre förr handlar om materialet. Den nivå som fint läder höll för hundra år sedan är vida överlägset även det finaste läder som de finaste bespoke-tillverkarna idag använder. På den tiden fanns det ett stort utbud av läder som kom från djur som var uppfödda just för att få fram så fint skinn som möjligt, lämpligt för läderprodukter. Självklart åts även köttet från djuren, men dess huvudsyfte var alltså att ge bästa möjliga läder. Djuren åt naturliga produkter, levde stressfritt och betade i naturen. Idag är allt läder restprodukter från matproduktion, och djuren får mat med olika typer av tillsatser, kraftfoder och annat för att man ska få ut så mycket kött som möjligt från dem, och då blir lädret lidande.
Dessutom garvades lädret på den tiden generellt under betydligt längre perioder, då garverierna inte var lika fokuserade på effektivitet och att tjäna pengar som de tvingas vara idag.

Ett par cap toe oxfords från 1920-talet, tillverkade i känguruläder. Just känguruläder är oerhört starkt mot sträckning, och var särskilt lämpligt för de riktigt täta stygn som skomakarna på den tiden gav sig på. Nu var det här inget sådant speciellt exemplar, men trots det kan man notera en stygnlängd som är betydligt tätare än vad som är brukligt idag. Bild: Etsy

Många är överens om att just runt sekelskiftet 1900 håller både material och hantverksnivå sin absoluta toppnivå. På 20-talet börjar det dippa nedåt och gör så fram till 50-talet. På 60-70-talet sker den stora förändringen av hela skoindustrin och sedan dess har kvalitetsskorna – generellt sett – aldrig varit riktigt desamma. Framför allt var bespokeskobranschen makalös på tiden kring sekelskiftet, och de riktigt duktiga bespokemakarna gjorde även allt för att visa upp sina kunskaper och bräcka varandra i hantverkskicklighet.

Det finns ett begrepp som kallas ”64-to-the-inch”. När June Swann, som tidigare var curator för skosamlingen på Northampton Museum och en av världens främsta skohistoriker, granskat de bästa skorna gjorda kring förra sekelskiftet mätte hon stygnlängden på de finaste exemplaren till 64 stygn per tum, alltså 64 stygn på 2,5 cm. Detta var både på ovanläder och i vissa fall till och med avlappssömmar. Som jämförelse kan man säga att ungefärlig standard på finare kvalitetsskor idag är ovanläderstygnlängd på ungefär 10 stygn per tum.
”64-to-the-inch” visar på både den överlägsna hantverksnivån och kvaliteten på materialet på den tiden. Det ska dock tilläggas att dessa skorna var inte gjorda för användning, utan det var oftast utställningsskor för världsutställningar och liknande. För att kunna sy så täta stygn användes nåltunna sylar, hårstrån som nålar och supertunna silkestrådar. Det finns historier om en skomakare som satt med tredubbla glasögon bara för att kunna se stygnen när han gjorde skon.

Och för att kunna göra så vansinnigt täta stygn på uppåt 64 stygn per tum så krävdes då naturligtvis material av exceptionellt hög kvalitet, för att det inte bara skulle trasas sönder. För att ge en till jämförelse så klarar dagens läder i regel inte av mer än 24 stygn per tum innan det förlorar i styrka och riskerar att gå sönder vid sträckning.
Det är några av dagens bespokemakare som försökt ge sig på att nå nivåer på 64 stygn per tum, utan att någon lyckats. Och de som nådde upp på nivåer över 40 stygn per tum såg rätt risiga ut med riktigt taffliga och ojämna stygn.

-

–

Här är det en av dagens bespokemakare som försökt återskapa ”64-to-the-inch”-stygnen. På biten ovan har han lyckats få till 50 stygn per tum, vilket får ses som riktigt imponerande. Men som synes är det inte en superrak söm, knappast något som skomakarna kring förra sekelskiftet hade nöjt sig med på sina utställningsexemplar.

Så ja, det var bättre förr. ”64-to-the-inch”-historien är bara ett exempel för att illustrera detta. Men med tanke på den klart lägre nivån på dagens läder så är sannolikheten att vi kommer få uppleva skor av den höga nivå – både konfektionsskor men framför allt bespoke – som för hundra år sedan väldigt liten. Vad vi kan hoppas på är att ekologisk djurhållning fortsätter att vinna mark och att utbudet av bra läder ska vända och bli större igen.