I kommentarsfältet till ett tidigare inlägg fick jag en fråga om tåjärn, och tänkte att det är ett ämne värt ett eget inlägg. Tåjärn är praktiskt för den som tar ut stegen mycket och därför nöter mer än normalt på tåspetsarna på sina lädersulor.

 

Det ska dock sägas tydligt: tåspetsarna slits i princip alltid ner mer än övriga sulan. Framförallt försvinner mycket i början, slitaget stannar dock av sedan (precis som det gäller ytskiktet på resten av lädersulan). Och tvärtemot vad många tror så är det absolut ingen fara att man börjar slita på avlappssömmen. Den kan till och med vara mer eller mindre helt söndersliten utan att det spelar någon roll, då varje stygn är låst för sig och skon ju dessutom är limmad. Det är när man ser att slitaget gått så långt att man är på väg in på själva welten/randen som det är dags att byta slitsula, för slits welten så illa att den behöver bytas blir det genast dyrare att göra en omsulning, men avlappssömmen kommer ju ändå ryka när byte sker.

Ett exempel på sko som är nedsliten längst fram på tån, men där det är långt kvar innan sulan behöver bytas, eller eventuell slitsula/tåjärn/annat skydd läggs på. På bilden ser man tydligt var själva welten/randen börjar (övergången mellan den lite ljusare slitsulan och mörkare delen ovanför), och det är alltså när slitsulan är nedsliten ända dit in som man måste göra något åt saken. Skon på bilden är en Shipton & Heneage Sherbourne, tillverkad av Crockett & Jones.

Nå, nog om detta, åter till inläggets rubrik: tåjärn. Det finns flera olika typer av tåjärn, både vad gäller utformning och material och det finns olika sätt att sätta dit dem. Det i mina ögon bästa både ur estetisk synpunkt och slittålighet är ett par infällda tåjärn. Dessa behöver i regel sättas dit direkt med sulan. Antingen då direkt vid tillverkningen, något som tillverkare som exempelvis JM Weston, Gaziano & Girling eller Vass erbjuder, eller av skomakaren när skorna sulas om. Infällda järn gör att de hamnar på samma nivå som sulan och blir till en diskret och snygg detalj snarare än något som sticker ut och känns malplacerat. Vanligast är dock att man sätter på tåjärn i efterhand, och då är det bäst med en modell som är tunn, med infällda skruvar och som är väl anpassad efter tåns form. Nedan lite bilder på olika varianter.

Diskreta infällda tåjärn med försänkta skruvar, snyggt och funktionellt.

 

Tåjärn som satts dit i efterhand. Ovanstående variant har fördelen att den passar bra in mot sulan, men den är i mina ögon både väl tjock och tyvärr med utanpåliggande skruvar.

 

Ännu en variant i metall som inte riktigt är anpassad efter sulans främre kant. Det spelar inte jättestor roll för funktionen, men det ser i mina ögon lite tetigt ut.

Vanligast är att tåjärnen är av metall, de håller riktigt bra, men nackdelarna är att det låter en hel del när man går på vissa underlag, de kan vara hala, och det är inte särskilt omtyckt att klampa runt med de på parketten på någon festtillställning. Det finns också varianter med hård gummi som visserligen inte håller lika bra, men som är tystare och inte gör skorna hala. Tyvärr är det väldigt olika bland skomakare hur stort urval de har av tåjärn, och vilket sätt de väljer att fästa dem på. Mitt råd är att aldrig gå in till en skomakare och bara säga ”jag vill ha ett par tåjärn i metall”, utan att be att få se på vad han/hon kan erbjuda för olika modeller och förklara hur du vill att de ska vara ditsatta. Finns inte det du efterfrågar, får du helt enkelt gå till en annan skomakare, eller kolla om det går att beställa hem.

Infällda tåjärn i hårt gummi.
En mindre bra variant av tåjärn i gummi, som är väl tjocka för att bli helt naturliga att gå i.

Ett inte lika vanligt fenomen är klackjärn. Amerikaner har viss förkärlek för detta, men vi européer vet i de flesta fall bättre. Det här är i mina ögon helt värdelöst, både för att det blir obekvämt med en utbuktning på hälen, halt och i vissa fall livsfarligt, och dessutom helt meningslöst. I princip alla skor har redan en gummidel längst bak på hälen för att tåla det ökade slitaget på ytan, och även om den skulle slitas ner och man går in på läderbiten under så är det ingen fara, utan skomakaren byter enkelt ut även den läderdistansen när man lämnar in skon för omklackning. Kostar en liten slant extra bara.

Vansinne: gigantiskt klackjärn ditsatt ovanpå gummislitdelen bak. Samtliga bilder utom den näst översta: Styleforum

Och för alla som undrar varför jag knappt nämner det alltid lika heta ämnet slitsula i gummi, så tänker jag att det är något vi kan ta vid ett annat tillfälle.