Tävling – Vinnare och facit hitta skillnaden

Dags så att presentera de rätta svaren på förra veckans bildtävling, där man skulle hitta skillnader i konstruktion och finisharbete mellan fem bildpar med skor från olika tillverkare. Som väntat var tävlingen riktigt svår, men vi har fått fram en vinnare av skovårdspaketet från Springyard Shoe Therapy till ett värde av över 1000 kronor, och en vinnare av skokrämen och polishen från samma märke.

 

Drygt 15 personer gav sig på att försöka reda ut vilka skillnaderna i mellan skorna på de olika bildparen var (och sedan ytterligare cirka 50 pers har registrerat sig för nyhetsbrevet, vilket känns väldigt kul. Det kan man så klart fortsätta registrera sig för, formulär finns nedan). Vissa svarade bara på några utav dem, men de flesta hade gett svar på samtliga fem frågor. Här går jag nu i tur och ordning igenom svaren på frågorna, och förhoppningsvis lär många av er någonting utav det, och kanske kan det också ge en lite ökad förståelse för hur något som ser likadant ut inte alltid behöver vara det. Vad man skulle titta efter var någon mer eller mindre signifikativ konstruktions- eller finishdetalj som skiljer skorna åt i arbetet med och kring sulan i någon form. Har man missat tävlingen men ändå vill ge sig på att gissa själv så finns första inlägget här.

Vi börjar med bildpar nr 1. Det var dels ett par skor från Saint Crispin’s, och dels ett par skor från Maftei, där ovansidan på randen var vad man skulle titta närmre på. I och med att jag här i början gav en ganska tydlig vägledning vad man skulle titta på var det många av de tävlande som var inne och nosade på rätt svar, men faktiskt var det ingen som hade helt rätt. Saint Crispin’s syr avlappssömmen med maskin, men det var som jag skrev i förra inlägget inte vad som avsågs, utan det handlar om att man här först sytt avlappssömmen och sedan rullat över den med ett så kallat fudge wheel för att få till de dekorativa markeringarna. Man ser att det bara är dekoration på att försänkingarna inte följer jämnt med stygnen, vilket jag markerat för nedan på en förstorad version av första bilden:

 

 

Tanken med ett fudge wheel är att man när man syr för hand väljer ett hjul med den distans man vill ha på sömmen, värmer verktyget och drar sedan det över randen för att få markeringar för stygnen. Efter att man sytt drar man med hjulet över igen på samma sätt, för att pressa ned stygnen ytterligare och ge ett snyggare slutresultat. När man som Saint Crispin’s gör här, och som förövrigt i princip alla fabrikstillverkade skor som använder fudge wheel gör, är att imitera detta främst då för utseendets skull.

På den andra bilden var det en sko från Maftei:

 

 

Maftei använder dock inte ett fudge wheel, utan en så kallad stitch prick. Det är lite som pinne med en platt ände, tänk nästan som en stor platt skruvmejsel, som man gör markeringarna med ett och ett. Det är mer tidskrävande än med ett fudge wheel (och så klart väldigt mycket mer tidskrävande än att bara göra dekorationsmönstring med fudge wheel) och har fördelen att den ännu mer trycker ner stygnen, och egentligen drar år dem ytterligare, även om det på ett sätt kan vara lättare än att använda ett fudge wheel ovanpå stygnen igen då det märks direkt om man missar från markeringarna gjorda innan. Man kan också köra först fudge wheel, och efter sömmen gjorts gå över med en stitch prick. Att man ser att Maftei bara använt en stitch prick gör man på att markeringarna dels går så tätt inpå ovanlädret, vilket kan vara svårt med hjul, att markeringarna är så tydliga, och på att skårorna är lite vinklade och inte sticker rakt ut så att säga plus inte håller exakt samma vinkling längs hela randen.

 

 

Många av er var inne på fudge wheel-markeringar i olika varianter, några just på att det var dekorationsmarkeringar på Saint Crispin’s och användes ”på riktigt” hos Maftei, men ni hade alltså missat att de inte använde ett fudge wheel utan en stitch prick.

 

Vi går vidare med bildpar nr 2. Det var tydligt att det här var en lättare fråga, lite drygt hälften av er tävlande hade rätt svar här. Det handlade om midjors uppbyggnad, där två varianter av vad som populärt benämns fiddle waist visades upp. Här den första bilden:

 

 

De här midjorna är inte uppbyggda hela vägen in under klacken, utan som synes planar välvningen ut innan klackbasen. Det här görs för att man annars behöver bygga en klackbas för hand, åtminstone delvis, där lagren närmst sulan behöver byggas runt uppbyggnaden på fiddle waisten. Nästan alla RTW-tillverkare använder färdigbyggda klackbaser, även premiummärken som Gaziano & Girling och Edward Green, då behöver det vara plant vid hela klackområdet. Här en bild som visar hur Cheaney gör uppbyggnaden för sin midja, en färdiggjord läderbit:

 

 

Nästa sko från Paolo Scafora såg ut så här:

 

 

Det här är fortfarande vad som brukar betecknas fiddle waist, där ryggen är mer markerad, men som synes går uppbyggnaden här in under klackbasen. Här har man byggt klacken för hand med först olika kransar runt uppbyggnaden innan den täckts in och man lägger plana klackdistanser. Det är som sagt mer tidskrävande att göra på detta sätt, men funktionen som fiddle waisten kan ha, att ge extra stadga, blir betydligt tydligare när skon är byggd så här. På en sko med midja som Cheaneys ovan kan det sägas vara rätt marginellt den förstärkning som blir, det handlar mer om utseende. En klack som Paolo Scaforas ser ut så här när den görs, att jämföra med Cheaney bilden ovan:

 

 

 

Vi går vidare med det tredje bildparet, där det var kanterna på två midjor som skulle granskas. Den första skon var från Antonio Meccariellos topplinje Aurum, och såg ut så här:

 

 

Vad Meccariello gjort är att lägga sömmen lite djupare ned i randen och sedan tryck upp rand och sulkant över stygnen så att de blir mer eller mindre dolda. Det kan bli rätt snyggt så, och är väldigt vanligt både bland mer sofistikerade RTW-märken och även bland bespoketillverkare. Här kan man se det lite tydligare:

 

 

Det här sättet är dock, återigen, en förenkling av den ännu svårare metoden som används för att dölja en söm, som kallas blind welt. Det är vad Hiro Yanagimachi gjort på skon som var på den andra bilden:

 

 

Här låter man en bredare bit av sulan vara kvar och sedan viker man den över hela randen och döljer både den och söm bakom. Ett relativt avancerat moment som också mer eller mindre kräver att man syr avlappssömmen för hand för att kunna lägga den riktigt tätt mot ovanlädret (även Meccariellos avlappssöm ovan är dock sydd för hand, ska sägas). Anledningen till att jag tog just denna bild är att det här syns lite tydligare då det blivit lite smårufft där den uppvikta sulbiten möter randen framtill vid midjans slut.

 

 

Faktum är att det som traditionellt kallas bevelled waist innebär att man har en välvd midja som går över i en blind welt. Man får en fin rundning över hela midjan, och även fiddle waist med mer markerad mitt gjordes traditinellt med en blind welt. Numera är som bekant detta dock enbart synonymt med om midjan har en rundad uppbyggnad, välvning, då kallas det bevelled waist, eller med  markerad rygg, då kallas det fiddle waist.
Den här frågan var det några av er som hade gett rätt svar på. Vissa trodde också att Hiro Yanagimachi använde sig av den metod som jag beskrivit att Meccariello gjort, kanske då man om man tittar riktigt noga på Meccariello-skon kan se lite av sulsömmen.

 

Bildpar nummer 4 var på undersidan av två sulor som skulle närstuderas, där skillnaden var olika sätt att göra en stängd kanal för avlappssömmen. Den första var från Italigente som använder sulor med en redan färdigutskuren rits som går in från sidan på sulan. Därför är sulan helt plan undertill och man kan inte se någon skåra.

 

 

På den här bilden kan man se hur det ser ut med en sådan typ av sula under tillverkningen:

 

 

Fördelen med en sån här sorts stängd rits är så klart att det blir slätt och snyggt, nackdelen är att de kan gå upp lite lättare om man exempelvis sparkar till sulkanten, då ju öppningen på ritsen ligger ut mot sidan.

På den andra bilden var det en sko från Carmina, och här har man en ritsnedläggning som skärs upp en bit in på sulan från kanten. Man kan se den igenlimmade öppningen vid pilarna nedan:

 

 

En sån här kanal görs i fabriker ofta med maskin, men annars skärs den upp för hand. Här blir kanalen lite mer synlig, men lite beroende på i vilken vinkel man skär kanalen så kan den hålla lite bättre. För det görs nästan alltid med en sned skåra. Vissa märken, som Barker på de finare modeller de har där kanalen är stängd, gör dock ett snitt rakt ner, karvar ur för söm, syr, och sedan pressar man ihop det hela så klart med lim emellan då.

Den här frågan var lite svårare än jag trodde, även om flera av er hade rätt, så hade jag trott att fler skulle plocka den.

Det gällde också den sista frågan, som faktiskt ingen var i närheten av att ge rätt svar på, vilket verkligen förvånade mig får jag säga. Antar att ni hade missat den viktiga delen i att man också skulle titta på finishen. Många gissade på olika varianter av hur breda sulkanterna var, andra på olika tåsprängning (som ju får sägas inte har med konstruktion eller finish av sulområdet att göra), med mera. Men det handlar rätt och slätt om en liten detalj på klacken på de olika skorna. Vi börjar med att titta på den första bilden i uppförstorad version på en sko från Crownhill Shoes:

 

 

Och så tar vi bild två, en Loake Aldwych:

 

 

Klacken på Crownhill-skon är helt ren, bara slipad och målad, man har inte gjort något mer än så. På Loake har man dock gjort en dekorativ markering och dragit ett hjul som ger små vertikala märken längs med hela övre delen av klacken. En väldigt liten detalj, men faktum är att den finns på en klar majoritet av alla klassiska skor. Ta och gå igenom din egen skosamling får du se, troligtvis har minst 80% av dina skor den här typen av dekorering. Personligen reagerar jag faktiskt rätt mycket på en sko som Crownhill, upplever att den ser lite naken ut, tom liksom, och hur nördigt det är att man känner så låter jag vara osagt. Men det handlar så klart om att man är så van vid att det ska vara en dekorering där.

Då har vi facit på tävlingen, så över till vem som hade flest rätt av er som skickade in svarsbidrag. Som jag redan nämnt hade ingen alla rätt, både fråga 1 och 5 var det ingen som gav korrekta svar på. Det var dock ett fåtal som hade tre rätt, och av dem var det en som var närmre ett korrekt svar på fråga 1, och därför utses denne till vinnare. Så, grattis Per Arvidsson! Du får alltså ett stort skovårdspaket från Springyards serie Shoe Therapy, som är svenska skovårds- och skotillbehörsgrossisten Brunngårds nyligen lanserade linje med helt ekologiska produkter. I paketet ingår en skovårdslåda i trä, en skokräm (valfri färg), en burk polish (neutral), ett läderschampoo, en impregneringsspray och en putstrasa. Det sammanlagda värdet för paketet är över 1000 kronor.
Dessutom har jag då också dragit en vinnare av ett mindre skovårdskit, en burk Springyard Shoe Therapy skokräm och en burk polish, bland er övriga tävlande samt de som anmält sig till nyhetsbrevet jag ska starta. Och det här paketet går till Soleman Bojang, grattis även till dig! Ni två vinnare kommer kontaktas av mig inom kort.

 

 

För de som är intresserade av att få Shoegazings nyhetsbrev går det utmärkt att fylla i sin mailadress bara i formuläret nedan. Som jag berättade i förra inlägget är tanken att det ska komma ungefär varannan vecka och främst sammanfatta de olika inlägg som postats på bloggen den senaste tiden, och också lite tydligare ha kalender för olika skohändelser som sker i Sverige och även övriga världen. Sedan kan det också bli lite nyhetsbrevsexklusiva grejer, som förturer till olika tillverkares/butikers reor, rabattkoder, med mera.

 

 

Observera att nyhetsbrevslistan kan komma att delas/säljas till externa aktörer, dock enbart till sådana som i så fall är högst relevanta för er läsare, och utskick från dessa ska i så fall vara precis som det här nyhetsbrevet väldigt begränsat. Ingen kommer få en massa spam, helt enkelt. Och som sagt, det kommer alltid gå att avregistrera sig om man ångrar sig.