Fördjupning – RTW och passform

God passform är den enskilt viktigaste egenskapen hos en sko, trots det är det väldigt många som går i skor som egentligen sitter ganska dåligt. Det är lite förenklat uttryckt en kombination av att man har bristande kunskaper om hur en sko ska sitta, och att Ready to Wear-skor är byggda för att passa så många fötter som möjligt. Här en genomgång av olika passformsproblematiker.

När industrialiseringen och McKay- och Goodyear-maskinerna möjliggjorde massproduktion av skor för hundra år sedan, blev skor billigare och mer tillgängliga. Massproduktion medför dock att man gör generiska läster, som förutom att formges så att de ska kunna funka för mångas fötter också anpassas efter rådande estetiska preferenser. Det här försvårar möjligheten att hitta skor som sitter riktigt bra. Nästa stora omvälvande förändring skedde i och med internet, och möjligheten att köpa skor på distans (visst postorder fanns långt innan, men det såldes bara en bråkdel den vägen jämfört med näthandeln idag). Plötsligt hade man inte möjlighet att prova skorna innan, och inte få hjälp av en person som vet hur en sko ska sitta (även om det här gått utför i många sammanhang, där skobutikspersonal ofta både är dåligt utbildade, samt mer fokuserade på att sälja skor än att sälja skor som sitter bra). Det har gjort att allt fler går runt med skor som sitter illa.

Att få utprovat skor med vägledning av en person har goda kunskaper om passform är det bästa sättet att hitta RTW-skor som sitter bra. Bild: Permanent Style

Den vanligaste missen som görs präntas vi in redan från barndomen, när en skos passform mäts genom att trycka ner skon framtill för att känna hur mycket utrymme tårna har framtill. Det är en extremt grov förenkling i att mäta skos passform, och i vuxen ålder där skorna inte växer längre och tåformerna är väldigt olika är den egentligen helt irrelevant, även om den kanske kan vägleda lite på en standardutformad läst. Men det mått som verkligen betyder något när det gäller längd är hälen till bellen (skons bredaste ställe). En skos flexpunkt, där den är gjord för att böjas, ska vara på samma ställe som bellen. Enklast uttryckt, fotens bredaste ställe ska vara vid skons bredaste ställe. Hur mycket luft det är framför tån varierar sedan beroende på fotens form och på vilken typ av tåform skon har. En långsmal läst med spetsig tå kan ha fyra-fem centimeters mellanrum, en trubbig Budapester-läst bara någon knapp centimeter, och ändå vara rätt längdmässigt.

När det gäller vidden så är det ett problem att allt fler tillverkare numera bara erbjuder läster i en enda vidd, eller har ett begränsat antal modeller i andra vidder. Förr var det standard att ha kanske fem olika vidder även i RTW-utbudet (det finns fortfarande, Allen Edmonds är ett föredöme, JM Weston ett annat, Church’s fortfarande skapliga, plus några till, men de är undantag), men effektiviseringsaspekten och behovet av att kapa tillverkningskostnad har gjort att viddutbudet decimerats mer och mer. Det här gör att möjligheten att hitta en sko som är rätt i längd, och vidd, är mindre idag. Dessutom mäts (som nämnts innan här på bloggen) oftast vidden fel, där man mäter hur bred foten är på bredaste stället. Visst, kan ge vägledning, men korrekt är att mäta omkretsen på fotens bredaste ställe, det är där en lästs vidd mäts.

En sko som har för mycket volym vid bellen, vilket gör att det blir massa överskottsläder som gräver sig in i foten (usel bildkvalitet jag vet, men hoppas det framgår ändå). Bild: Styleforum

Baserad på ovanstående kan vi med andra ord snabbt konstatera att de mätinstrument som används för att dels vägleda vid nätbeställningar, och även när det gäller i fysiska butiker, är bristfälliga. Oftast mäter man bara längden, och tar man även bredden är det nästan alltid bara just hur bred foten är som mäts, inte omkretsen. Bara tänk hur man oftast mäter ens fötter i en skobutik, där standard är att man har ett form av skjutmått för att mäta fotens längd. That’s it. En skomakare kan ha en platta som mäter både fot och hur bred den är. Det här kan fungera som första vägledning och en duktig person kan sedan avgöra väl vilken sko som passar eller inte, men en person som bara har måtten att gå på har nödvändigtvis inte mycket på fötterna (pun intended) för att hitta en sko som passar. Med ett Brannock-instrument, som mäter häl- till bellen och ett måttband kan man dock ta reda på relativt mycket om en fot.

Insteg och hålfot är lite mer komplicerat att förklara, och tillgodose, när det gäller RTW. Insteget är helt enkelt fotens ovansida mellan bellen och skenben. Man kan ha ett högt, lågt eller normalt insteg, lite förenklat. Det hänger i regel ihop med hur hålfoten är positionerad, har man högt insteg har man också en högt placerad hålfot, medan en person med lågt insteg har plattfot. Enkel logik, en fots ben och muskler är på ett visst sätt i allas fötter, och sedan kan det vara placerat i olika höjd, men förhållandena mellan dem är nästan alltid de samma.
Det vanligaste sättet att avgöra om skons insteg är bra för ens fot är, framför allt när det kommer till oxfords, att man tittar på hur snörningen sluts. Om det är en stor eller liten glipa i snörningen. Nu är vi där igen, visst, ger lite vägledning och en extrem åt något håll är inte bra, men annars är det egentligen rätt irrelevant. Snörningen kan ha en alldeles ”lagom” glipa på en halv centimeter eller något och ändå trycka mot nedre delen av insteget och alltså inte var rätt för ens fot. Här hänger det ihop med var skons flexpunkt är, i nämnda exempel är det troligtvis så att skons flexpunkt är längre bak än fotens.

Har man väldigt högt insteg är derbys att föredra framför oxfords, när det gäller passform. Faktum är att de olika skotyperna en gång framkommit enbart för att tillgodose två olika fottyper, oxfords för personer med lägre insteg och derbys för de med höga. Sedan har vi kulturellt och modemässigt betingat dem med olika egenskaper, som att oxfords är mer formellt än derbys.
En oxford och derby på samma läst i samma storlek och vidd kan sitta annorlunda. En munsko skiljer sig, för att inte tala om en loafer. Och det kan variera mellan olika typer av läder, mocka och slätpressat läder så klart, men också om det är olika tjocklek på det slätpressade lädret. Eller om det är cordovan som oftast pinnas lösare än kalvläder då det är känsligare för att skadas vid sträckning, vilket gör att passformen blir lite lösare. Men så töjer sig i regel inte cordovan lika mycket som kalv, vilket skapar ytterligare parametrar att ta hänsyn till.

När det gäller hålfoten så är det här ett av de främsta problemområdena när det kommer till Ready to Wear-skor. Det är helt enkelt urvårt att göra en form som passar ett brett spektra av fötter. Därför gör man det nästan alltid rätt enkelt för sig, och lämnar lite extra utrymme vid fotvalvet för att även de med lägre insteg och därmed plattare fot ska kunna ha skorna (det är också mycket lättare vid tillverkningen av fabrikstillverkade skor), med resultatet att det egentligen inte blir riktig bra för någon. För mig som har lite högre insteg än normalt är väldigt vanligt med luft på insidan av skon vid hålfoten, som gör att det bildas en hel del onödiga veck. Det är inte så att det är obekvämt, men lädret belastas i onödan och foten får inte korrekt stöd. Även om det är allra viktigast med ordentligt hålfotsstöd för den som har nedsjunken hålfot. Men även för den som har högre hålfot är det viktigt med stöd, just för att undvika att foten ska börja sjunka.
När man gör bespokeskor är utformningen av hålfoten något av det viktigaste och mest tidsödande vid tillverkningen, och oftast det som en kund som bara burit RTW innan reagerar mest på när man för första gången sätter på sig ett par skor gjorda för ens egna fötter.

Här mina Gaziano & Girling Cambridge som sitter bekvämt och så, men titta på insidan av vänstra skon på bilden så syns hur skons hålfot inte alls följer min fots, vilket skapar en hel del veck.

En aspekt värd att nämna är att viktigast är så klart att ens sko sitter bekvämt och är komfortabel att gå i. Det är nummer ett när det gäller passform. Sedan handlar det om att ha en sko som inte har överflöd med läder någonstans, som inte påverkar bekvämligheten på samma sätt men har betydelse för hur skon åldras. Onödig luft ger mer veck och mer belastning på lädret. Och de båda kan också korrelera, ett sådant exempel är när det är för mycket volym i skon vid bellen vilket gör att det blir ett överskott på läder som inte har någon annanstans att ta vägen än att trängas ihop och trycka ner mot foten och göra att det klämmer vid stortåns rot ungefär, vilket syns på bilden en bit upp.

Nästa passformsaspekt att ta upp är skons öppning, alltså kort och gott hålet som du sticker ner foten i. Det ska sluta åt jämnt runt foten utan glipor. Glipor gör att det kan uppstå glapp, och återigen, onödiga veck. Om hälen glappar har dock oftare att göra med om insteget är rätt eller inte på skon, snarare än om man har en smal häl. Och en sko är alltid hård i början, särskilt randsydd och ännu mer om den har dubbla sulor. Det tar ett tag innan sulan mjukas upp och skon följer med upp i steget som den ska, innan dess är det vanligt att hälen vill åka upp mer än skon.

Ett extremfall så kanske inte så representativt, men här är som synes öppningen alldeles för stor. Bild: Styleforum

Det går dock att modifiera och anpassa RTW-skors passform på flera sätt, för att påverka om än inte alla så i alla fall flera av aspekterna ovan, och om än inte till ideala förhållanden alltid, men i alla fall. Det handlar om sulor, hålfotsinlägg, utlästning, häl- och plösdistanser med mera, vilket man kan läsa mer om bland annat här och här.

Sist är det värt att tänka på att fötter förändras. Fotbäddarna sjunker och gör foten bredare, hålfoten kan sjunka, går du upp i vikt kan volymen på fötterna öka, och dessutom blir du generellt känsligare och mer mottaglig för problem ju äldre du blir. Bara för att en läst, storlek och modell brukat sitta utmärkt, behöver det inte betyda att den alltid kommer att göra det.