Dags för ännu en ny inläggsserie här på bloggen, och nu handlar det om att lyfta fram flera duktiga skomakare som vi har här runt om i landet. Lite då och då, när tillfälle för besök ges, kommer inläggen dyka upp. Och vi börjar i Elfsborgs, Pinnocchios och regnets Borås.

Hojs skomakeri ligger mitt i centrala Borås vid Södra Torget, i samma lokaler som företaget legat i sedan det startade 1932. I källaren står en gigantisk stansmaskin som var så tung att den fick lyftas dit innan man sedan byggde på det som är golv i gatuplan. Det var Leander Holm som grundade skomakeriet, gammelfarfar till Jörgen Stålborn som driver det nu. Jörgen är en av Sveriges främsta skomakare, som vann Skomakar-SM för andra gången så sent som för en dryg månad sedan.

Jörgen Stålborn, som jobbat i skomakeriet sedan han var 15 år gammal. På den tiden satt han mest vid symaskinen och lyssnade intresserat på diskussionerna som hans farfar och farmor – som trots pension fortfarande hängde en del i skomakeriet – hade med stamkunderna.

Han började i skomakeriet som 15-åring, då var det hans pappa som drev det. Först tänkte han bara jobba där extra i något år, för att sedan plugga vidare för att bli ambulansförare. Men han fastnade.
– Dels fascinerades jag av jobbet, och dels var det väldigt trevligt att få hyfsat med pengar att röra sig med, säger Jörgen.
Han håller just nu på att bli klar med en renovering av skomakeriets butiksdel. Det har blivit mer utrymme för försäljningen av skor – Crockett & Jones och John Spencer i nuläget – och tillbehör. Mer av butikskänsla än bara skomakeri. Jörgen menar att intresset för kvalitetsskor har exploderat den senaste tiden. Han märkte av att det började hända något för cirka tio år sedan, och sedan de senaste fem åren har utvecklingen rusat. Det gör inte bara att han får sälja mer skor, utan också göra fler roliga reparationer än bara limma på en ny gummiklack på en sko med fastlimmad helgjuten gummibotten.

Man kan säga att det är lite av en revansch på gummisulorna och de massproducerade skorna. Under den första halvan av 1900-talet hade en mycket stora delar av åtminstone den manliga halvan av befolkningen lädersulade skor, och skomakarna hade mängder att göra. Ett par skor kostade kanske från 3000 kronor och uppåt översatt i dagens valuta, och var en investering som man sedan tog hand om. I Borås, som då var en väldigt liten stad, fanns det på 1950-talet ett 50-tal skomakerier. På Hojs jobbade det som mest 13 skomakare.
– De satt ihopträngda nere i källaren här, med öppna burkar med lösningsmedlet tolyen som de penslade på sulorna för att limmet skulle släppa, berättar Jörgen.
– Jag tvingas använda det ibland när det är riktig kraftigt lim, och då blir jag snurrig på tio sekunder trots att jag sköter det i dragskåpet, så jag fattar inte hur de klarade av det. Det var en annan arbetsmiljö på flera sätt på den tiden.
Men 20 år senare, på 70-talet, såg det helt annorlunda ut. Då hade de massproducerade gummisulade skorna tagit över världen, och i Borås fanns bara Hojs och något till skomakeri kvar.

Ett antal olika typer av skor som är under pågående arbete.
Efter en pågående ombyggnad har Hojs fått en betydligt större och trevligare butiksdel. Nu inväntar Jörgen bara en hylla som ska stå längs fönstret, och en Svanen-fåtölj som ska ersätta den röda furumöbeln i hörnet.
Skomakeriets källarplan, där inte mindre än 13 skomakare satt ihopträngda och jobbade under Hojs storhetstid kring 1950.

Idag går det dock bra för Hojs. Jörgen jobbar visserligen ensam, men ekonomiskt går det klart skapligt. Många tänker nog att skomakare är ett tungt knegarjobb som man med nöd och näppe klarar sig på. För många är det mer än så.
– Jag har inte någon Ferrari i garaget direkt. Men jag kan unna mig goda viner och resa en del, jag klagar absolut inte, säger Jörgen.
Han menar också att han är den typen av skomakare som hellre tar lite mer betalt, och lägger ner mer tid på arbetet och får ett bättre slutresultat. Och det är inga tvivel om att Jörgen Stålborn kan sina grejer.

Han har vunnit Skomakar-SM två gånger, och har ytterligare fyra pallplaceringar. Senaste vinsten var i årets SM, och vinnarskon visar prov på ett fantastiskt hantverk. Tävlingen går till så att deltagarna ska reparera en hyfsat hårt åtgången sko, och byta sula, klack samt hälfoder. Man reparerar bara den ena skon, och har med sig den andra slitna skon för jämförelse. En jury tittar sedan på hur arbetet är utfört och bedömer slutresultatet. Men allt arbete är alltså gjort i förhand på hemmaplan, så att säga.
På den sko som Jörgen nu vann med har han gjort en ritsnedläggning som är oerhört imponerande. Trots att jag verkligen närgranskar sulan är det i princip omöjligt att se var skåran för sömmen är lagd. Något som är extra svårt att åstadkomma när man gör en tvåfärgad sulfinish som Jörgen gjorde på vinnarskon.
– Jag vill inte skryta egentligen, men arbetet på den här skon håller faktiskt världsklass. Jag är väldigt nöjd med hur den blev.

Före och efter. Till Skomakar-SM ska man behålla den ena skon som den var, och bara göra arbetet på den ena. Nu har den renoverade skon till höger inte i närheten av samma finish som den hade när den visades upp för tävlingsjuryn. Detta då många skomakarfingrar ville syna verket efter att priserna delades ut. Modellen är en Crockett & Jones Brunswick från handgrade-serien.
Samma sak gäller även för underdelen, men trots det är som synes glansen ändå rätt skarp på den fixade skon. Notera en sådan sak som skillnaden i längden på skorna, hur illa åtgången och ihoptryckt en sko blir om den inte tas om hand. Det ska sägas att kunden som äger skon medvetet misshandlat den, bara för att Jörgen skulle ha ett bra par att jobba med för SM-tävlingen.
Finn en ritsnedläggningsskåra… Till skillnad från normalt så har Jörgen här lagt skåran precis längst ut på kanten av sulan, inte en bit in som är brukligt. Det gör det möjligt att dölja skåran väldigt väl, men kräver också en extremt stadig hand när skåran görs. Skär man skåran en bit in på undersidan gör det inget om man darrar lite på handen, det fungerar ändå, men med den teknik Jörgen nu använt måste skåran ligga exakt på millimetern hela vägen och man får inte darra på handen en enda gång. Det är därför den är så ovanlig.
De tre delarna som ska göras till Skomakeri-SM-tävlingen är alltså att byta sula, klack och hälfoder. Här syns resultatet av det sista momentet.

Skomakar-SM avgörs i samband med Skomakarförbundets kongress som hålls vartannat år, och sedan några år tillbaka håller Jörgen workshops under kongressen. Där delar han med sig av sina kunskaper till andra skomakare, och har på så sätt brutit en mentalitet som funnits inom branschen i årtionden.
– Skomakare har alltid varit väldigt hemliga med sina metoder, hur de utför olika arbeten och vilken limblandning som används och så vidare. Jag tycker att det är synd att det är så, och vill skapa ett öppnare klimat där vi alla kan lära oss av varandra och bli så bra skomakare som möjligt. Det tror jag både vi och kunderna tjänar på i längden.

En utlästningsmaskin som håller på att töja ut ett par wingtips i ljusgrå mocka. Skorna är indränkta med en speciell vätska som gör lädret mjukt och töjbart, och med jämna mellanrum under några dagars tid är Jörgen och vrider om på de olika rattarna för att skorna ska töjas på det sätt och så mycket som kunden önskat.
Ett antal läster från en svunnen tid, när det fortfarande tillverkades en del skor från scratch i skomakeriet. Jörgen Stålborn skulle gärna göra det även idag, men han har inte en chans att hinna med sådana roliga arbeten på grund av att inströmningen av reparationer är alldeles för stor. Så de förfrågningar han fått om att göra bespoke-skor har han fått tacka nej till.
Den gyllene samlingen. Alla de vanligaste verktygen som används, en samling som är en skomakares största skatt. Det tar ofta tid att hitta verktyg som man trivs bra med och som håller önskvärd kvalitet. De flesta verktygen och knivarna är många år gamla, då kvaliteten på verktygen som tillverkades innan 70-talet håller betydligt bättre nivå generellt. På den tiden fuskade man inte med exempelvis olika metallegeringar och annat, utan gjorde gedigna grejer.
Uppe till höger på denna sko ser man hur den kanvasremsa som randsömmen på en Goodyear-randsydd sko sys fast i har lossnat, så kallad ”gemming-failure” på engelska. På svenska heter gemming plirband. På den här skon är det inga problem att limma fast kanvasremsan igen, det är om den är riktigt sliten eller lossnat helt som det blir större problem och skon bör sitta på sin originalläst för att den ska gå att reparera korrekt.
Jörgen är noga med att göra arbetena ordentligt, utan genvägar. Det kostar lite mer, tar lite längre tid, men blir bättre. Ett exempel på det är att använda en sådan här kil mellan två distanser på klacken. Det görs för att balansera upp klacken som blir nedtryckt på ytterdelen. En genväg här som många skomakare använder är att istället slipa klacken rätt, men då förlorar klacken också i höjd och blir inte precis likadan som den var när den skickades från fabriken.
Den här gigantiska maskinen har stått på samma plats sedan 1932, när den lyftes ner på plats i källaren innan källartaket/gatuplansgolvet lades. Den användes förr i tiden för att stansa ut sulläderbitar. Det är inte omöjligt att den fortfarande står där om 80 år…