Förra veckan hölls vinterupplagan av världens största skomässa, Micam, och den största lädermässan, Lineapelle, i Milano, Italien. Shoegazing var där, här är en sammanfattning av intrycken från mässorna som helhet och från några utvalda utställare.
Jag har besökt skomässan Micam ett antal gånger genom åren. Första gången var för åtta år sedan, senaste gången var 2020 strax innan Covid slog till (du kan läsa en rapport från den i den här artikeln). Det har alltid varit i anslutning till lädermässan Lineapelle, men jag har inte haft möjlighet att stanna kvar under den. Nu har de ändrat sig så att de två mässorna är mer sammanflätade än tidigare, med två överlappande dagar, vilket gjorde det lättare att delta i båda.
Hängande hudar är vad Lineapelle är fullt av (men förutom läder har man också utställare av andra skodelar, maskiner, lädervård och mycket mer).
Om vi börjar med Micam är detta en mässa som har passerat sin peak. Det betyder inte att det är en liten mässa, den är fortfarande enorm med massor av utställare och besökare, men två viktiga saker har förändrats sedan jag var här första gången. För det första, på utställarlistan är de klassiska herrskomärkena mycket få, särskilt de icke-italienska, jämfört med för åtta år sedan. För detta segment har Pitti Uomo tagit över som den viktigaste mässan, och det är för dyrt att vara både där och på Micam två gånger om året. Vissa har utställningslokaler i centrala delar av Milano under mässveckan, dit deras kunder kommer, för att komma billigare och/eller för att ge en annan upplevelse.
För det andra, när det gäller besökare, fanns det massor av asiatiska köpare här då, de har inte återvänt efter pandemin – åtminstone inte ännu. Och även om antalet besökare har ökat sedan septemberupplagan var det allmänna budskapet att beställningarna var mer försiktiga. Inflationen och osäkerheten runt om i världen gör att de flesta handlare inte vill riskera att stå med stora lager.
Bland dem som ställer ut är som alltid de italienska märkena flest i antal, även om stora märken inom segmentet som Santoni, Sutor Mantelassi, Moreschi, Silvano Sassetti inte är närvarande. Några som dock är här är Branchini, Silvano Lattanzi, Harris och Spernanzoni. Den sistnämnda som även har varumärket Il Gergo är en av de italienska tillverkare som funnits i många år men som utanför Italien aldrig riktigt slagit igenom stort annat än på vissa lokala marknader. Och som många erbjuder de ett brett utbud av olika typer av skor, från ganska billiga durksydda skor till handgjorda Norvegese, och allt däremellan. För Spernanzoni var businessen ganska ok, de har inte många asiatiska kunder så de saknade inte folk därifrån i alla fall.
Spernanzoni-samples, en Blake/Rapid sko till vänster i bilden och en durksydd till höger.
Olika make-ups.
Sula.
Spernanzoni-fabriken tillverkar även skor med Norvegese-konstruktion.
Il Gergo casuals.
En annan italiensk tillverkare som är ännu mindre känd för den stora massan är Arbiter, baserad norr om Neapel. De gör också många olika saker, där deras mer modeinriktade durksydda grejer säljer bra i Sydafrika och Brasilien, medan de mer klassiskt italienska modellerna är för den inhemska marknaden. Arbiters specialitet är ganska avancerad patina, som görs särskilt på deras dyrare handrandsydda eller Norvegese-sydda skor som säljs i Italien.
Arbiter handrandsydd sko mitt i tillverkningen visas upp.
Cool tretons-patina.
Nubuck alligator vinterkängor.
Det enda brittiska Northampton-baserade märket som var här i år – jämfört med kanske tio stycken första gången jag var här – var Barker. Deras försäljningschef Adrian Gell menar att de fortfarande träffar en hel del av sina kunder här på Micam, så det är logiskt att de fortfarande kommer hit.
– Särskilt de två första dagarna var ganska hektiska, så det var bra, säger Adrian Gell.
De visade en del nya modeller, främst casual kängor som en ny chukka boot-modell med stormrand i flera läder, och nya make-ups i mocka av en av deras populära chelsea-modeller.
– Det är något som är mer eftertraktade nu efter pandemin. Vi är fortfarande inte där vi var när det gäller produktion före Covid och före Brexit, men det fortsätter att gå uppåt och förhoppningsvis är vi snart tillbaka i full spinn igen, säger Adrian.
En ny chukka modell från Barker.
Barker-skor uppradade.
Mocka-chelseas.
Vi går vidare till Lineapelle, lädermässan. Här är saker och ting ganska annorlunda när det gäller utställaruppställningen. Alla kommer fortfarande hit. Bland de större garverier som tillverkar ovanläder skulle det gå snabbare att räkna upp de få sällsynta som inte kommer. För sullädergarverierna är det lite annorlunda, det är inte lika viktigt att vara på Lineapelle även om några fortfarande dyker upp. Det är också märkbart mer trångt bland montrarna här. Lineapelle är helt klart tillbaka starkt efter pandemin.
Precis som på Micam är det alla typer av läder som visas upp på Lineapelle, men fokus i den här artikeln kommer naturligtvis att ligga på de som används för kvalitetsskor. Ett sådant garveri som varit stort under lång tid, men som fortsätter att blomstra, är Charles F. Stead. De gör inte slätt kalvläder, men deras finare mocka är det som många märken av dressade skor väljer, samtidigt som de har massor av läder för mer casual skor och grövre kängor.
– Den typ som vi ser mest ökad efterfrågan på just nu är vårt waxed commano-läder, vilket är anledningen till att vi har introducerat nya färger av detta, säger Andrew Bailey, Director.
Swatch-kartor och kataloger.
Olika läder från Charles F. Stead som inte är deras mocka, vilket fortfarande är den överlägset populäraste typen från dem.
Sample på en boot i roughout-läder.
Det italienska garveriet Ilcea, känt för sitt fina kromgarvade kalvläder, har fått ett nytt liv under Gruppo Vecchia Toscana, som köpte konkursboet för några år sedan. När jag pratade med folket i Vecchia Toscana kände jag verkligen att Ilcea är i rätt händer. Francesco Testai från försäljningsavdelningen fick ett leende på läpparna när jag ville prata läder mer i detalj.
– För ett företag som vi som arbetar med olika lyxvarumärken är det så bra att det även finns skofabriker som tillverkar raspade skor och liknande, som förstår och kan uppskatta bra läder på ett annat sätt, säger han.
Vad Vecchia Toscana har gjort, med sitt eget läder och Ilceas, är att hitta sätt att arbeta både med de stora företagen som köper mycket stora mängder, och med mellanstora företag som europeiska fabriker som tillverkar randsydda skor, och även med små enmansföretag.
– Vi har en lagertjänst där enskilda hudar kan beställas, och detta är också tillgängligt via en nätbutik. Det är naturligtvis inte en huvudsaklig inkomstkälla, men en tjänst som vi vill stå för och kan erbjuda, säger Francesco Testai.
Ilcea är nog mest känt för många för sitt ”museum calf”, eller Radica som artikeln kallas av garveriet.
Museum calf är kromgarvad, anilinfärgad men som syns här, inte genomfärgad.
Olika kalvskinn.
Här ser du hur naturligt kalvläder ser ut, där lädret inte har rullats slätt, krympts eller präglats.
Ett annat italienskt garveri, som gör helt andra saker jämfört med ovanstående, är Maryam. Ett garveri som enbart gör vegetabiliskt garvat läder, mest känt för sitt hästläder och cordovan, men de garvar även kalvskinn, hjort och känguru. Från en bra hästhud kan de få ut mycket material. Ett stort djur som detta har ofta skinnet skuret i tre delar, rumpan och den främre delen delas upp i två sidor. Från bakdelen kan de helst också använda de två shellen, muskelmembranen på insidan av varje skinka, och garva dessa till cordovanläder. Bortsett från cordovan, som måste behandlas mycket och som i mångas ögon har en ganska tung finish, är Maryams övriga läder i allmänhet mycket enkelt och naturligt i sin finish.
Maryams monter.
Vegetabiliskt garvade hästsidor och bakdelar.
Här är insidan av en hästbakdeldär man kan se resterna av shellen.
Shell cordovan.
Det som står klart när jag pratar med personalen på ovanstående garverier – och andra bra garverier som Weinheimer, Annonay, Badalassi, Opera, Sciarada, Horween, Opera, Zonta och så vidare – är att även om utmaningen att få tillgång till bra råmaterial är en kamp som alla kämpar med, är efterfrågan på utmärkt läder hög och man är villig att betala för kvalitet.
Svart kalv kan vara mycket. Hudar från Annonay.
Sciarada mocka, både spalt och full reverse.
Några häftiga rumpskinn, med kraftig prägling och färgade för att förstärka karaktären.
Badalassi Carlo har några riktigt robusta och fina ko- och tjurhudar.
Här är ett läder där Badalassi har gjort de naturliga märkena och ärren till en grej, förbättrat det och gjort fler märken för att skapa karaktär.
Teacore-läder, en av de trendigaste grejer inom workwear de senaste åren.
Italienska garverier gjorde ett statement mot så kallat ”veganskt läder”.
Opera hade kängor på display för att visa hur deras läder kan se ut i skor.
Många läderprover skärs till under mässdagarna.
Coola namn hos Horween.
Horween tillverkar läder till både basketbollar och amerikanska fotbollar.
Olivgarvat läder.
