Intervju – Justin FitzPatrick

Han har blivit ”The Shoe Snob” med en hel stilvärld, lyckats med målsättningen att starta ett eget skomärke, och har en blogg och två bespokeskomakare att tacka för allt.
Möt Justin FitzPatrick i en stor intervju.

For international readers, please use the translation tool available on the right hand side of the page (at the bottom on mobile phones).

Vi sätter oss ner med varsin ”nillsh oschkarr” som Justin kallar dem, i ena hörnet av Skoaktiebolagets lilla butikslokal. Trunk showen med J. FitzPatrick Footwear under två dagar förra veckan är precis avslutad, och Justin är helt färdig efter att ha stått upp, lett och pratat med massvis med människor under två dagar. Trots att trunken varit välbesökt har han inte sålt så mycket, men han vet att det är svårt att med ett märke folk inte har erfarenhet av och att han dessutom bara kunde ha med sig och sälja tre olika modeller på plats, så det är inte så konstigt, och överlag är han ändå nöjd med det hela.
– Rätt stor andel av min försäljning i webbshopen är faktiskt till Sverige. Det hänger rätt tydligt ihop med antalet läsare på bloggen, där Sverige är fjärde största land i besöksantal. Det är bara de engelsktalande länderna som är större. USA överlägset störst, sedan England och Australien, säger Justin.
Skobloggen The Shoe Snob har ungefär 80 000 unika besökare i månaden, och är världens största blogg om kvalitetsskor. Justin är tydlig med att det är bloggen som gjort det möjligt att nå dit han är idag.

Ett antal av modellerna som visades upp på trunk showen med J. FitzPatrick Footwear hos Skoaktiebolaget.

Skorna Justin bar själv under besöket, en modell som kommer släppas inom kort.

Justin FitzPatricks historia känner säkert många av er redan till, men vi går igenom den ändå, med lite detaljer som man annars inte brukar få veta. Han växte upp i Seattle i nordvästra USA, och fick tidigt upp ett intresse för skor. Men det fanns inga planer på att det skulle vara en framtida karriär, utan i ungdomen siktade han på att bli fotbollsproffs (ja, europeisk fotboll, ”soccer”). Han var en rätt stor talang, men hade inte den rätta inställningen och fokusen för att nå hela vägen, vilket han insåg i 18-års åldern. Ungefär samtidigt började han, som många i den åldern, få för sig att han skulle börja klä sig mer vuxet och köpte på sig sina första ”finskor”.
– De såg naturligtvis förjävliga ut, som de allra flesta mäns skor gör, säger Justin.
Efter high school pluggade han entreprenörskap på University of Washington, och började jobba på modevaruhuset Nordstroms skoavdelning. Under tiden där växte han skointresse enormt, inte så mycket för att de sålde vettiga skor, utan tvärtom. När Justin började läsa om skor och se det fantastiska utbud som fanns i Europa, och blev mer och mer insatt i traditionellt konstruerade kvalitetsskor, började han också fråga sig varför de inte såldes hos Nordstrom. Och varför så få män bar dem.
– Det var här min dröm om att starta ett eget skomärke började ta form. Jag förstod att jag behövde börja med att åka till Europa och lära mig hur man gör riktiga, handgjorda bespokeskor. Dels för de viktiga kunskaper det skulle ge mig, och dels för att ingen annars någonsin skulle respektera mig och mitt märke, säger Justin.

Den största favoriten bland alla europeiska skomärken och bespokeskomakare var Tony Gaziano, som ganska nyligen hade startat upp Gaziano & Girling tillsammans med Dean. Justin kontaktade Tony för att höra om han kunde komma och gå som lärling hos honom. Tony var uppmuntrande och tillmötesgående, men de hade då ingen möjlighet att ta emot Justin, som blev väldigt besviken. Men ett annat läge skulle snart uppenbara sig. Genom Nordstrom kom han i kontakt med en ung man vars far ägde flera modeföretag i Italien, och som var nära vän med nu framlidne bespokeskomakaren Stefano Bemer som huserade i Florens. Via den kontakten fick Justin så chansen att gå som lärling hos Bemer, en omvälvande och högintressant tid.
– Det var fantastiskt att jobba hos Stefano. Både att lära sig hantverket, men också det konstnärliga och se hur Stefano designade sina skor. Det var här min verkliga skopassion växte fram. Och under min tid hos Stefano svängde jag i i min målsättning lite och började mer och mer drömma om att bli en renodlad bespokeskomakare.
Efter drygt ett år var dock Justin FitzPatricks sparade pengar slut och kreditkortet maxbelastat, och den stora finanskrisen hade precis slagit till så Stefano Bemer hade ingen möjlighet att anställa honom. Bedrövad tvingades Justin lämna Stefanos workshop.

Han hade dock träffat sin blivande fru under sin tid i Florens, en italienska som pluggade på mode och design-skola. Den närmsta tiden åkte Justin mellan Seattle där han tjänade in pengar i tre månader, för att kunna bo i tre månader i Florens hos flickvännen, innan han började om igen.
– Det var en frustrerande tid, för jag kom inte ett enda dugg närmre mitt mål. Det var nu jag startade bloggen The Shoe Snob. Jag saknade någonstans där man kunde hitta kunskap och information lätt om klassiska skor, och insåg att jag själv kunde stå för det. Det är mitt bästa drag hittills i karriären, säger Justin.

Short wings.

En annan helt ny modell, double monk strap med handsydd ”apron”, som ser riktigt trevlig ut. Ett exempel på hur Justin gärna tar ut svängarna i designen.

Efter att han och flickvännen bestämde sig för att gifta sig, flyttade de båda till England och Brighton, söder om London. Anledningen var enkel, det var i England Tony Gaziano fanns. Justin tog kontakt med Tony igen, frågade om han mindes honom sedan deras kontakt flera år tidigare, och berättade att han nu jobbat som lärling en tid i Italien och undrade om det fanns möjlighet att börja hos dem nu. Tony förklarade att de bara några månader tidigare tagit in en lärling och att de inte hade möjlighet med en till – den lärlingen var svenske Daniel Wegan – men att Justin var mer än välkommen att spendera tid hos dem men utan den mer formella lärlingsträningen. Återigen ett stort bakslag för Justin, men det var också här han fick en viktig insikt.
– Jag insåg att det inte var bespoke-skomakare jag skulle vara, jag ville ju göra skor för en större massa, se mina skor på många folk runt om i världen. Jag skulle ju starta skomärke, tillverka prisvärda, bra skor, inte försöka göra världens bästa bespokeskor som bara ett litet, litet fåtal har råd med.

Det blev ändå så att Justin tillbringade mycket tid hos Tony Gaziano, Daniel Wegan och de andra i Kettering i Northampton, och det viktigaste han fick med sig därifrån var kunskaper i mönsterdesign. Samtidigt växte antalet läsare på bloggen stadigt, och Justin började sälja bland annat skovårdsprodukter under sitt eget namn. Den överlägset bästa reklamen för dessa produkter blev inlägget ”How to polish your shoes properly”, ett inlägg som visats många gånger fler än alla andra inlägg på bloggen sammanlagt.
Han lärde nu också känna personerna bakom bespokemärket Carréducker, som flyttat in hos anrika skrädderiet Gieves & Hawkes på Savile Row No. 1. De tipsade Justin om att G&H sökte en professionell skoputsare, och han bestämde sig för att hoppa på jobbet.
– Visst, det är inte särskilt glamouröst att putsa folks skor och det var ju inte det jag ville göra egentligen. Samtidigt var det ett jobb som gav pengar, och jag fick vistas i rätt miljöer och träffa rätt folk för att kunna ta mig närmre målet med eget skomärke. Jag hade också i bakhuvudet möjligheten att kanske sälja mina skor hos Gieves & Hawkes, berättar Justin.

Under en intensiv period ritade Justin FitzPatrick nu hundratals skomodeller, och började nu på allvar lägga grunden till ett eget skomärke. Han började så smått kolla på tänkbara fabriker som kunde göra hans skor. Initialt var planen England eller Italien. Efter att ha varit i kontakt med en av höjdarna på en av Norhtamptons fabriker blev han dock faktiskt avrådd av denne att välja England.
– Han förklarade att Engelska fabriker aldrig kommer låta dig göra de modeller jag ville göra. Var det något de inte gillade, så skulle de aldrig göra det. Och det var helt fel för mig, så England gick bort. Italien kändes inte heller helt rätt av lite olika anledningar, så jag började fundera på Spanien eller Frankrike.
Via en bekant introducerades han för en spansk fabrik, och snabbt kände Justin att det här var rätt för honom. De inledde så ett samarbete och Justin slet som ett djur för att få ihop en första omgång provskor. Han var fantastiskt förväntansfull när skorna levererades hem till honom, han öppnade kartongerna – och skorna såg förjävliga ut.
– Det var helt fruktansvärt. Jag hade svårt att säga vad det var som var fel, men skorna såg bara konstiga ut. Jag fick tokångest och tänkte att ”helvete, nu har jag valt helt fel fabrik”, säger Justin.
Han gjorde dock som så många gånger innan under sin resa, vände sig till Tony Gaziano. När Tony fick se skorna lugnade han snabbt Justin, och förklarade att det här var inga problem att fixa till.
– Tony flyttade en söm några millimeter hit, en annan några millimeter dit, sänkte hälkappan, och andra småjusteringar på mönstrena, och förklarade för mig vad det var som blivit fel och hur det skulle korrigeras. Jag är verkligen skyldig Tony hur mycket som helst, han har varit en enorm hjälp för mig på så många sätt, säger Justin.

Rena tassel loafers i mocka.

Antique brown-läder på klassisk cap toe oxford.

Nästa omgång skor blev betydligt bättre, och han fortsatte sedan utveckla dem tills J. FitzPatrick Footwear lanserades förra året. Inledningsvis såldes de hos Gieves & Hawkes, men sedan ett par månader tillbaka har Justin slutat med skoputsningen och flyttat sina skor till Timothy Everest lokaler.
– Det har varit underbart att lyckats ro detta i hamn. En tuff kamp på många sätt, men oerhört givande, säger Justin.
Kampen fortsätter förresten fortfarande. Justin får fortfarande lägga ner en del tid på att se till så att fabriken inte skickar iväg ”sekundära” par, och att kvalitetsnivån på hantverk och material hålls så högt som han vill. Samtidigt är fabriken han jobbar med väldigt tillmötesgående och lyssnar hela tiden på Justins input och förslag på förbättringar.
– Det gör att det känns väldigt roligt att jobba med dem ändå. Och jag försöker hela tiden utveckla skorna och göra dem bättre. Exempelvis tittar vi på en ny läderleverantör nu för crust-lädrena, för att höja nivån ytterligare ett snäpp, säger Justin.
Efter att nyligen ha öppnat upp den egna J. FitzPatrick webbshopen har han nu sikte på nästa mål, dels att få ut märket hos andra återförsäljare, och slutligen att kunna öppna en egen butik.
– Men butiken skulle nog bära namnet The Shoe Snob. Det är väldigt mycket klatschigare, och väcker uppmärksamhet på ett helt annat sätt. Själva skomärket vill jag ha en seriös framtoning på, men butiken skulle absolut må bra av den humor som The Shoe Snob bär, säger han.

Att fortsätta jobba på bloggen är en självklarhet.
– Det är ju genom den som jag når ut till mina kunder, och sprider mitt varumärke.
Samtidigt så innebär den väldigt mycket jobb, dels i att hela tiden komma på och skriva nya inlägg, men framför allt i att svara på kommentarer och mail.
– Jag svarar på mail hela tiden. Om min fru går och byter blöja på vår son ser jag till att hinna svara på ett mail, på bussen svarar jag på mail, när jag sitter på toaletten svarar jag på mail, hela tiden, säger han och skrattar.
Jag frågar om han inte ledsnar på det, och visst kan han tycka att det är tröttsamt med vissa ständigt återkommande frågor som folk enkelt skulle kunna ha googlat fram, samtidigt som han verkligen verkar hålla på sin mission om att få män runt om i världen att sko sig bättre, och därför anser att det är värt det.

När det gäller kvalitetsskomarknaden i stort så är Justin övertygad om att den kommer att fortsätta att växa. Mycket tack vare internet och att inspiration, kunskap och tillgänglighet ökar hela tiden. Jag frågar om hur han ser på utvecklingen på lädersidan, där många tillverkare jag pratar med uttrycker en oro över att det blir svårare och svårare att få tag på bra läder. Samtidigt som vi äter mindre kött så är det fler och fler som vill åt det bra lädret, exempelvis bilfabrikanter i Asien betalar stora summor för fint kalvläder, för att ha i inredningen på bilarna. Justin är dock inte alltför bekymrad:
– Jag tror att det kommer och går sådant här, vi är inne i en svacka nu, men jag tror att den kommer att rätta in sig automatiskt. Om efterfrågan på bra läder ökar och man ser att det går att tjäna pengar på att ta fram bra läder, så kommer det komma fram större och nya företag som förser oss med det.

Å den ljusnande framtid är vår, helt enkelt.

Single monk strap i mocka, en trevlig vår- och sommarsko.

Undertecknad provar single monkstrapsen. De här är på hans soft chisel-läst, en av fem olika läster i utbudet.

Småoriginella penny loafers.

Punched wholecuts är nästan alltid lika snyggt.