Förra veckan hölls vinterupplagan av världens största skomässa, Micam i italienska Milano. Shoegazing var där, och ger en sammanfattning av intrycket från mässan samt några nedslag hos några av utställarna.
Micam är lite av en institution inom skovärlden, då det är den enda mässan som samlar aktörer från alla olika delar av skosfären, allt från lyxmodehusen till små obskyra barnskotillverkare. Precis som de flesta mässorna i världen har dock Micam kämpat med minskat antal besökare och utställare under ett antal år. Jag var här senast för fem år sedan, och det märktes hur man breddat gångarna mellan de olika montrarna för att fortfarande fylla ut samma yta men med färre utställare. Mässorna behöver utvecklas för att behålla sin relevans, då inköp inte sker på samma inrutade sätt som tidigare för många aktörer (exempelvis stora e-handlare och liknande), och behöver bli mer av mötesplatser och happenings. Här är Pitti Uomo ett typexempel på en mässa som lyckats, och det är många av tillverkare av klassiska herrskor som numera enbart är på Pitti, och har slutat ställa ut på Micam. Med det sagt hittar man fortfarande en hel del intressant på Milano-mässan.
Det är knappast en hemlighet att den allmänna trenden går mot mer casual skor och kläder, och det märks även bland tillverkarna av klassiska skor, där i princip alla erbjuder även mer avslappnade modeller utöver det dressade utbudet, och ofta också även sneakers och liknande. Vad man också ser är att med den ökade konkurrensen försöker märkena hitta olika vägar att erbjuda något unikt, något som sticker ut, antingen modellmässigt, konstruktionsmässigt, prismässigt (vad man erbjuder för pengen), etc. Som jag brukar säga, bra tid för oss kunder som har mer än någonsin att välja bland och ofta får man mycket för pengarna.
Tusentals skor visades upp på Micam förra veckan.
Vi börjar passande nog hos en italienare. Francesco Benigno, som grundades 1976, är en progressiv italienare, där deras stora grej de senaste åren är en satsning på Goodyear flex-modeller. Det finns massa olika varianter där man använder samma benämning, i vissa fall handlar det om genvägar för kunna använda billigare material, men de italienare som kör metoden följer i princip alla Silvano Sassettis metod där randsömmen sys med en maskin med vinklad nål vilket gör att du enklare kan sy direkt i bindsulan, utan kanvasremsan som limmas dit på vanlig Goodyear. Väljer man mjuka material i övrigt kan man få flexibla modeller, men för egen del är det framför allt avsaknaden av limmat plirband som är det fina med innovationen, och önskar att fler använde den modifierade Goodyear-maskinen som syr direkt i bindsulan för helt vanliga randsydda skor också.
I övrigt är det som sig bör mycket färg och lagom vågade modellvarianter som återfinns hos Francesco Benigno.
Bindsulan på en Goodyear flex-modell.
Alligator dubbelmunkar.
Härligt djup i den blå tonen.
Annorlunda apron-modeller.
En annan intressant italienare, som inte är särskilt välkänd utanför hemlandet, är Arbiter. Även här hittar man mycket färg och form och vanlig italiensk flärd, men det som är mest intressant i mina ögon är den rätt stora del av kollektionen som kombinerar detta med mer brittiska lästformer. Är bara titta på hur framgångsrik Antonio Meccariello varit internationellt med den här approachen, och vi har sett det mycket inom det skräddade herrmodet, så det borde vara något som man får se mer av även inom det här gebitet.
En trevlig mix mellan italienskt och brittiskt.
Mycket vacker läst.
Rent och städat undertill.
Mycket mer än brunt och svart.
Vi glider över till det brittiska helt och hållet. Hos Loake är de flesta av nyheterna i den mer casualbetonade fåran. Dels med några nya kängmodeller som erbjuds i läder som är nya för märket, som det karaktäristiska chromexcel-lädret från amerikanska garveriet Horween, och ett oljat mockaläder. Man har också äntligen tagit fram en ny loafersläst för 1880 och Shoemaker-serien, som har mer plats för tårna och en förbättrad passform överlag. Bland annat en tassel loafer i många olika läderalternativ görs för 1880-serien på den nya lästen.
Den nya 1880 tasseln.
Grövre känga i chromexcel och oljad mocka.
Mer grövre grejer.
1880-modeller som alla kommer nu till våren.
Trevlig derby.
Nästgårds från Loake, både här på Micam och i countyt hemma i England, hittar vi Cheaney. Här är många av storsäljarna de senaste åren mer casual, country-betonade modeller i grainläder och liknande, särskilt japanska marknaden är förtjust i flera av dessa. Men även den trevliga och betydligt mer dressade topplinjen Imperial vinner mark, här har man nyligen reviderat utbudet med bland modeller som flyttats till nya läster och annat.
Oerhört läcker känga från Imperial linjen.
Mer Imperial, där de flesta av dessa modeller tidigare gjordes på läst med mandelformad tå, men ny flyttats till en med svagt fyrkantig tå.
Sula med fiddle back.
En derby som japanerna älskar, särskilt den mahogany-färgade till höger i bild.
Ljusbrunt grainläder en masse.
Hos portugisiska Carlos Santos var det som stack ut mest för egen del en nyutvecklad läst som man gjort ihop med brittiska läst- och skoblockstillverkaren Springline, en sådan där elegant klassiskt rund läst som i princip alla uppskattar. Den finns i en variant för lågskor, men sedan också en version som är speciellt utvecklad för chelsea boots. Detta för att passformen ska bli så bra som möjligt, då chelseas behöver ett lite annat tryck över insteg och tajtare över anklarna gentemot hur vanliga bootsläster ofta görs (det är en av anledningarna till att många gillar hur RM Williams sitter, lästerna är bara gjorda för chelseas, inte för att också funka för andra kängor). Skorna på den här lästen tillhör den lite finare Handgrade-linjen, där man dessutom lagt till en ritsnedläggning av sömmen på randen och dolt sömmen på både ovansidan och undersidan, så att säga. Blir rent, prydligt och lite annorlunda.
Nya lästen som gjorts ihop med Springline.
Skorna är alltså Goodyear-randsydda med vanlig sulsöm, men den ligger dold i kanal på randen som inte heller är dekorerad med fudging eller liknande (vilket de brittiska märken som döljer sömmen ovanpå randen oftast gör). Får en lite speciell look.
Handgrade-sula.
Nytt materialval för Santos Edward Green Galway-inspirerade känga.
Carlos Santos variant av hiking/alpin/casual-känga som man såg en del av på Micam.
Hos spanska Berwick sticker man ut med att erbjuda specifika materialval som förknippas med klart högre priser, som exempelvis skor med ekgarvade J. Rendenbach sulor för kring 3 000 kronor och skor i cordovan-läder för under 5 000 SEK. Sådant lockar och sticker ut en del, och drar med sig de vanliga budgetrandsydda som egentligen står för lejonparten av märkets försäljning.
Cordovan PTB.
Premium Grade med ekgarvade sulor.
Belgian loafers-varianter.
Man hittade inte bara européer på det milanesiska mässgolvet förra veckan, även Japan var representerat. Här hade man ett litet ”japanskt torg” med olika japanska utställare, flera favoriter bland undertecknade. Exempelvis hade Fugashin, som är japanskägt men där skorna görs i Vietnam, med sig sina nya sömlösa wholecuts, som är handrandsydda med handsydd avlappssöm, riktiga läckerbitar. Annat värt att nämna är Rendos nya mini-kollektion med mer casualbetonade modeller, typ Paraboot fast mer vågat.
Rendo derby.
Monkstrap balmoral boots, på ett ungefär.
Sömlös wholecut.
En annan sömlös wholecut, som tydligt inspirerats av undertecknads version av samma modell som jag beställde från Maftei.
Miyagi Kogyo split toe känga.
Casual chelseas.
Cool klack på sko från Marie Ohira.
Mockaoxford från japanska Joe Works.
Vi avslutar så klart med något mer casual, en NST-känga i mocka.
